Visa lite empati i stället för att jämföra era sår

KOLUMNISTER

Bara en söt sälunge vet hur det känns att bli ihjälklubbad mot isen.

Ändå kan vi gråta och rasa och skänka pengar för att rädda djur som plågas.

Hur är det möjligt? Det är nog svårt att begripa för de personer som på fullt allvar hävdar att bara den som själv blivit utsatt för en kränkning kan förstå den.

En åsikt som hörs allt oftare, inte minst i den infekterade debatten kring ­rasism. Där den dyrbara diskussionen då spårar ur och i stället handlar om vem som är mest svart/kränkt/diskriminerad.

Det är inte bara vansinnigt dumt.

Det är väldigt farligt.

För en av de mest grundläggande egenskaperna hos en människa är förmågan till inkännande och medkänsla.

Självklart kan jag aldrig fullt ut förstå hur det känns att utsättas för rasism. På samma sätt som en man ­aldrig får uppleva sexism på det vis vi kvinnor gör.

Och vad är svensk nyfattigdom mot svälten i Afrika? Det finns alltid någon mer utsatt, någon som lider mer.

Men att vara människa är att kunna känna med andra, även helt okända.

Därför kan vi kasta oss i en isvak för att rädda en drunknande, med fara för eget liv. Därför skänker vi pengar till hjälporganisationer – för att hjälpa de som hungrar, flyr undan krig eller drabbas av svåra sjukdomar. Utan tanke på egen vinning jobbar folk som ­läkare eller reportrar i krigsområden, räddar gorillor ­eller tar strid mot rasism fastän de är snövita.

Den allt mer spridda uppfattningen att bara det självupplevda är verkligt tar ifrån oss själva kärnan av vår mänsklighet. Då vore ju all litteratur, konst, film och musik meningslös. Hur skulle vi kunna gråta och ­le över det påhittade och uppdiktade om vi inte kunde ­föreställa oss andras smärta och glädje?

Vi har både hjärta och ­hjärna för att ta in det som är bortom vår egen värld.

Den typ av personer som bara tävlar i att vara mest kränkta och kräver att alla andra ska tiga i debatten är lika inskränkta som självupptagna.

Vi har alla våra kors att bära i livet, även de som inte syns på utsidan. Det leder ingenstans att sitta och jämföra våra sår och se vem som har det värst.

Människan är större än så.