Min brevväxling med Wollter gav mig hopp

KOLUMNISTER

Det kom ett mejl. Från Sven Wollter.

Ett ljus i vintermörkret och det svarta näthatet.

En sliten liknelse, men det var så det var.

Det var nu ett tag sen han skrev, men det kommer tillbaka till mig, när jag läser påhopp på twitter och i debattartiklar. Kollegor, konkurrenter, kändisar som hugger på varandra, på mig, på alla. Personangrepp istället för diskussion av åsikter. ”Troll”, ”rasist”, kommunist”, ”fascist”.

Ingen vilja till förståelse, bara raseri och en önskan om att tysta den oliktänkande. Även hos skrämmande många journalister, de som borde värna yttrandefriheten och demokratin.

Då, när jag förtvivlar, tar jag fram min mejlkonversation med Sven Wollter. Den ska lysa min väg, min tro på förståelse mellan människor med olika bakgrund och åsikter.

Jag hade skrivit om 1970- och 80-talet, om min syn på vänsterns självutropade monopol på godhet och sanningen. Wollter läste och skrev till mig. En av våra största skådespelare och en jäkla snygg karl, det mindes jag från en intervju på Stora teatern i Göteborg 1998, då jag var ung nyhetsreporter.

Hans åsikter delar jag däremot inte alls, lika lite som han mina. Jag läste hans mejl, hans argument, med respekt för att han var vuxen och jag bara ett litet barn på 1970-talet.

Vi skrev fram och tillbaka och min respekt växte. Wollters övertygelse om att jag hade fel var lågande men mejlen artiga, välformulerade, vänliga. Jag svarade i samma tonläge.

I det sista mejlet kommer det stora, han ger mig rätt kring en sak och skriver: ”Det kan vara lätt att se grandet i den andres öga men inte bjälken i sitt eget”.

Vi avslutade med att önska varandra allt gott. Båda kvar på var sin sida politiskt, men lite närmare varandra som medmänniskor.

Jag tänker på hans mejl när jag vill svara dem som går till personangrepp offentligt, men avhåller mig.

Åsikts- och yttrandefriheten är det dyrbaraste vi har. De som inte klarar att föra en fri debatt med stil och värme ska inte få sätta agendan.

Minns det, i midvintermörkret, att det är allas vårt ansvar att hålla demokratins låga brinnande.