Månads- journalen var som smisk med en våt lovikkavante

KOLUMNISTER

Johan Hakelius

Jag trodde saken var biff när de slog igen Månadsjournalen, den skamsna borgerlighetens soffbordsunderlägg. Någon koll måste de väl ändå ha på Bonniers. Om Månadsjournalen inte längre säljer måste andelen välmående övre medelklass, som skäms för att den är välmående och övre och medelklass, ha krympt. Allt färre måste tycka att det är viktigt att ha en tidning hemma som både matchar tygerna från Svenskt tenn och hovniger för radikaler. Åtminstone sådana radikaler som vet i vilken ordning man använder besticken.

Månadsjournalens hela själ var att peta på den fina borgerlighetens ömma lårkakor. Att göra artiklar av det dåliga samvetet. Att ge röst åt våndan över att inte vara vänster. Men att samtidigt peta på ett väluppfostrat sätt. Inte så att det gjorde riktigt ont.

Månadsjournalen var som smisk med en våt lovikkavante. Klafs, klafs på en självföraktande borgerlighets fettsugna rumpor. En smekande omgång för att läsekretsen skulle kunna känna sig god, samhällstillvänd, bildad och engagerad.

Så något måste det väl ändå betyda att den läggs ned. Och jag trodde att jag visste vad. Försvinner Månadsjournalen, tänkte jag, så står folkpartiet på tur.

Folkpartiet är trots allt lika salongssäkert som Månadsjournalen. Där hamnar man om man inte kan vara vänster, men samtidigt vill vara En God Människa. Där kan man vila, trygg i vetskapen om att det alltid finns ett försvar om någon biskop eller feministforskare eller så, skulle härskna till. U-landshjälp, kan man skrika då. Pappamånad, personlig assistent, företag OCH dagis!

En folkpartist är kanske borgerlig. Men framför allt är en folkpartist alltid god. Alltid på rätt sida. Precis som Månadsjournalen. Och precis som Månadsjournalen tar en folkpartist alltid reson. En folkpartist är rationell. Eller blir det i alla fall. Som folkpartist ska man gärna ha en lagom radikal ungdom att minnas. Lite fri sex, kollektivboende och demonstrationer och så där. Sånt man stolt kan berätta om när man senare i livet blir intervjuad.

I Månadsjournalen.

Så jag trodde jag visste vad det betydde. Om Månadsjournalen trillar ur hyllorna hänger folkpartiet på hyllkanten. Och, mycket riktigt, i fredags grenslade folkpartiet riksdagsspärren. 4,0 procent i Gallup.

Jag lutade mig belåtet tillbaka, hällde upp en drink och väntade på att få höra splattet när partiets kropp slog i marken.

Men efter sol kommer regn. I går fick folkpartiet 6,2 procent i Sifo. Det är något som inte stämmer. Bonniers verkar inte ha någon koll på läget, trots allt.

Johan Hakelius