Han var aldrig rädd att göra det förbjudna

KOLUMNISTER

Högst uppe i köksskåpet står en liten ful kristallskål med bassetfötter i silver. Basset som i hundrasen, alltså. Skålen är till för kaviar. Kaviar av en annan sort än den där som säljs på tub och heter Kalles.

Den står högst upp i köksskåpet eftersom jag aldrig använder den. Man får trots allt rätt mycket falukorv för en burk rysk Beluga.

Men en gång har den varit i bruk. På en av Jan Stenbecks traditionella vårmiddagar. Jag var där som chefredaktör för Finanstidningen och styrelsesuppleant i Stenbecks MTG. Skålarna fick gästerna ta med sig hem, när kaviaren var uppäten.

Inte ens sina middagar lämnade Jan Stenbeck åt slumpen. Placeringen, menyn, lokalen - allt hade han själv bestämt. Även skålen speglar hans personlighet. Bassethundar var en av alla hans passioner. Och skålens bisarra vulgaritet är en protest.

Sverige är ett land av snobbar. Man ska vara fiiin. Verka men inte synas. Inte sticka ut. Akta sig för att visa att man har pengar, om man råkar ha det. Inte vara vulgär. Det är inte en klassfråga. Från riddarhus till natthärbärge är svenskar i grunden aristokrater. Bara en sak är fulare än att vara nyrik: att bete sig som en nyrik.

Jan Stenbeck visste förstås det. Och den där lilla skålen är en humoristisk provokation. Den är vulgär därför att Stenbeck ville att den skulle vara det. Den är en spark i den svenska finhetens skrev.

Jan Stenbeck var sådär. En kapitalismens Sid Vicious som skrålade "My way" så falskt att etablissemangets dubbla manschetter krullade sig och frasvänsterns rödvin blev vinäger. Han var rädd att finansiera något försiktigt och tillrättalagt. Men aldrig rädd att göra det förbjudna.

Det är inte en myt. Den vanligaste frågan Jan Stenbeck hade på MTG:s styrelsemöten var om det inte gick att göra något mer radikalt. Varför inte en alldeles ny produkt? Varför inte en total omorganisering? Varför inte tänka från andra hållet i stället? Varför inte göra det omöjliga?

Och tillräckligt mycket av det omöjliga visade sig vara möjligt. TV 3. Tele 2 och Comviq. Kanske Metro. En del blev inte så långlivat, men lämnade bestående märken. När tidningen Z lät partiledarna tävla med en apa om att gissa valutgången var det en ny, befriande respektlöshet.

Bara Carl Bildt slog förresten apan. Han vann en klase bananer.

Alla vet att Jan Stenbeck kunde vara en obarmhärtig chef. Få har klarat av att arbeta för honom någon längre tid, utan att antingen tvingas amputera ryggraden, eller rensa ur skrivbordet. Det är så med människor som ger sig fan på att gå sin egen väg. Människor som älskar ansvaret som kommer med ägandet. I en tid av anonyma fondförvaltare skulle vi behöva fler Jan Stenbeck.

Så man borde nog damma av skålen och köpa sig en burk Beluga. Punkens gudfader i svenskt näringsliv är värd sin hyllning.

I en tid av anonyma fondförvaltare skulle vi behöva fler Jan Stenbeck.

Johan Hakelius