Haklösa dansar med vargar i stället för att skjuta dem

KOLUMNISTER

Håll i er nu. Extra, extra! Aftonbladet avslöjar:

En gång var Humphrey Bogart ung. Han hade slätt ansikte, oskuldsfull blick och gott om hår. Han hade ännu inte hårdvallat luftvägarna med Camel utan filter. Den där bekymrade rynkan mellan ögonbrynen hade inte hittat hem.

Det är sant. Jag vet, för jag såg det på bild häromdagen. Bildbevis finnes. Aftonbladet avslöjar.

En del avslöjanden vill man helst vara utan. Som en ung och slät Humphrey Bogart. Det är en dålig kopia. En oförskämdhet. Det duger inte alls. Det är värre än att se gossen Ernest Hemingway i den där klänningen hans morsa alltid ville styra ut honom i. Den kan man åtminstone bygga intressanta teorier på. Teorier som leder till tjurrusningar i Pamplona, spanska inbördeskrig, sprit och elefantbössor.

En halvvuxen, hälsosam Humphrey Bogart leder ingenstans.

Jag fick plocka fram dvd:n med Key Largo för att återfå fattningen. Det är den där filmen där Bogey, som krigsveteranen Frank McCloud, spelar mot filmhistoriens bästa skurkansikte, Edward G Robinson. Robinson ser ut som en elak padda, ungefär. Klipsk och dum samtidigt. Lionel Barrymore är med på ett hörn. Brorsa till John och Ethel Barrymore. De var skådespelare hela bunten. John är förresten farfar till Drew Barrymore.

Året var 1948. Bogey spelar mot Bacall, förstås. John Huston regisserade. Allt detta i en och samma film.

Ingenting, inte ens en ungdomsbild på Humphrey DeForest Bogart, kan stå emot något sådant. Och då undrar man, varför gör de inte såna filmer längre?

Råvarubrist. Det är svaret. Det går inte ens att besätta huvudrollen. Än mindre hela gänget.

Kevin Costner, till exempel, har ingen haka. Det går inte att spela Frank McCloud utan haka. Haklösa dansar med vargar i stället för att skjuta dem.

Alec Baldwin har haka, men han är för putsad. Det luktar manikyr och ansiktspeeling lång väg. Harrison Ford är en mysman som sopsorterar mellan slagsmålen. Tom Hanks? Glöm det. Då kan man lika gärna sätta Robin Williams i huvudrollen. Och han slog igenom som rymdvarelse med regnbågsfärgade hängslen.

Det där gänget halvunga killar – Brad Pitt, Tom Cruise, Rob Lowe – är för måna om sina söta stjärtar för att tas på allvar. Och vad finns kvar då?

Inte mycket. Robert de Niro och Al Pacino. Men nä. Pizzadoft. Kiefer Sutherland kanske kan bli något. Krister Henriksson, om han åt upp sig och åkte västerut.

Men det är tunnare än Bogeys hår, långt efter det där förskräckliga ungdomsporträttet. Världen har tappat hakan och slutat röka. Bogey blev äldre, världen blir bara barnsligare. Key Largo kommer inte igen.

Aftonbladet avslöjar: filmhistorien är slut.

Johan Hakelius