Nobeldebatten behöver Missenträsk- stalinism

KOLUMNISTER

Det är svårt att slita sig från det här med Nobelprisen. Tycker i alla fall jag. De får liksom folk ur balans.

Jag tänker inte på dem som blir väckta mitt i natten för att få veta att de vunnit. Visst, de låter alldeles överraskade och förvånade och uppochnervända. Men nog har ni också funderat på det där? Är de verkligen så där överväldigade?

Tror ni inte att många av dem i flera år har haft en liten röd ring i almanackan kring sitt ämnes Nobeldatum? Och att de blivit mycket mer överraskade alla de där åren när de INTE fått det pris de redan räknat hem?

Nej, pristagarna filmar nog mest. Jag tänker snarare på alla dem som känner sig manade att lägga sig i det hela. Som Sara Lidman.

Sara Lidman är en rätt grinig typ, det vet alla som följt hennes utbrott. Egentligen är hon en riktig nationalklenod. Urtypen för den bittra norrlänningen. Allt är åt helvete och världen är ond och folk borde sättas i omskolningsläger där de fick plocka hjortron på myren tills de kunde rabbla namnen på alla som marscherade i Ådalen -31. Utantill.

I Sverige uppskattas hon inte tillräckligt för det där. Det är synd. Skulle hon till exempel bo i England, där de gillar bisarra typer, vore hon lika poppis som Markoolio.

Nu är hon bara ännu en norrländsk författare. Träpatroner, nävgröt och granhelvete.

Jaja, hursomhelst. Sara bröt ut om litteraturpriset någon dag innan det skulle delas ut. Det var inget värt nuförtiden. Inte efter att V S Naipaul fick det förra året. För Naipaul, sa Sara, är en nolla. Han är ”noll-noll”, tror jag uttrycket var.

Sådana där riktigt bittra utbrott i svenskt kulturliv brukar bero på att någon spillde en öl på någon på konstnärsbaren 1973. Eller att någon fick ett stipendium som någon annan ansåg sig ha rätt till.

Men med Sara handlar det inte om sådana småsaker. Med Sara gäller det principer.

Felet med Naipaul är ett och endast ett: han har slunkit undan det där hjortronlägret på myren. Han tycker fel. Och då ska man fan inte ha något pris.

Det handlar om lite uppfriskande, oegennyttig Missenträsk-stalinism. En njutbar raritet. Helt ur balans. Och allt tack vare Nobelpriset.

Och då har jag inte ens hunnit komma till fredspristagaren Jimmy Carter. Sannolikt den enda amerikanska president som snart sagt alla amerikaner är ense om var en riktig flopp.

Och som följaktligen hyllas i svensk radio som den bästa president USA någonsin haft. En riktigt fin mänska.

Det är ungefär lika skruvat som om amerikanerna skulle ge Ola Ullsten kongressens största medalj.

Under jubel från Washington Post och New York Times. Helt ur balans. Och riktigt kul.

Tacka Nobelpriset för det.

Johan Hakelius