Att leka med fördomar kan ju vara riktigt roligt

KOLUMNISTER

En britt som känner sig alltför omtyckt och råkar ha tillgång till en tidningsspalt kan raskt fixa den saken. Det är bara att skriva om walesare.

Ni vet, de där som bor i Wales, Storbritanniens västra hängmage, och har världens längsta ortnamn.

Llanfairpwllgwyng- yllgogerychwyrndrob- wllllantysiliogogogoch, närmare bestämt.

Det duger inte att skriva vad som helst om walesare. Man måste skriva att de är svartmuskiga små troll som kryper upp och ned i gruvor och sjunger stämsång hela tiden. Det överensstämmer med traditionella brittiska fördomar. Och det gör förstås walesarna rasande.

Sverige har sina egna tacksamma regionala måltavlor. Göteborgare, till exempel. Kalla Göteborg för Sveriges framstjärt, snarare än Sveriges framsida, och saken är biff. Eller skriv att Sten-Åke Cederhök var tristare än Benny Hill. Talar du samtidigt om att du råkar bo i Stockholm får Posten hyra in någon från Gladiatorerna för att bära brevsäcken till din dörr.

Och så har vi norrlänningarna. Ni kan era fördomar, så ni vet vilka jag menar. De där som sjukskriver sig för att jaga älg, som bränner hemma och tror att man kan vara anställd av a-kassan. Som aldrig säger något, utom i någon talkör som kräver planekonomi.

Jag nämnde i förbifarten norrlänningarna när jag hyllade Sara Lidman häromsistens. Effekten var ungefär densamma som att kalla walesare för små troll.

Fördomar är inte att leka med.

Eller, det är nog precis det de är. En brevskrivare, norrbottningen Lennart, tackade ironiskt för mina rader och beskrev norrlänningar i mediernas ögon: ”arbetsskygga, inskränkta, tröga, gnälliga, bakåtsträvande, kvinnomisshandlande, lågutbildade, bidragstagande kommunister”.

Det var riktigt kul skrivet, tyckte jag. Och när vi e-postade vidare skrev Lennart så här: ”Medierna ger endast utrymme till dem som konfirmerar deras uppfattningar och fördomar – en ’norrländsk’ debattör eller politiker som ej passar in i det ’gnälliga’ paradigmet förblir därför mer eller mindre ignorerad.”

Kanske är mina fördomar mot journalister starkare än mina fördomar mot norrlänningar, men ligger det inte något i det där? Därför tänkte jag, som halvblodsnorrlänning, göra något åt saken. Problemet med fördomar är ju att de som utsätts för dem ofta börjar tro på dem själva.

Göteborgare, till exempel, tror att de är roliga. Helt i strid med all erfarenhet.

Så från och med nu är norrlänningar kända för sin högervridna utvecklingsoptimism och sitt skämtsamma flams.

Vi gör tvärtom. Något säger mig att den fördomen kommer att göra de medieutnämnda norrländska gnällambassadörerna ännu surare.

Och det vore ju roligt.

Johan Hakelius