Anders Björck och jag har samma favorit

KOLUMNISTER

Häromdagen stod jag med huvudet begravt i ett skåp. Sådär som det kan vara. Någon i familjen säger något oskyldigt. I alldeles vanlig samtalston. Bara en harmlös fråga rakt ut i luften:

- Var var det nu vi lade den där julgransbelysningen?

Sekunden efter hör du dig själv säga, i samma otvungna ton:

- Jag tror jag vet var den är.

Mer behövs det inte. Hade du varit mindre otvungen skulle du ha tänkt på det. För du vet ju precis hur det blir. Ditt dimmiga minne av att ha sett lådan till den där belysningen i garderoben i hallen visar sig vara alldeles riktigt. Lådan ligger där. Saken är bara den att belysningen inte ligger i lådan.

Och då blir det genast en prestigesak.

Man behöver inte vara Jan O Karlsson för att ha råd med en ny, ful belysning i äkta plast. Men det handlar inte om det. Det är den ursprungliga belysningen som ska fram.

Tre timmar, ett dammigt vindsförråd, femton oupppackade flyttlådor och en stukad fot senare är du säkrare på det än någonsin. Marinsoldaterna i Starship troopers framstår som obeslutsamma mesar i jämförelse.

Så du begraver huvudet i det där skåpet som bara Göran Kropp, salig i åminnelse, bestigit tidigare. Och den gången måste han ha haft

syrgas.

Det var då jag hörde det. Som ett svagt eko från den normala världen. En radioutsändning. Anders Björck, vice talman i Sveriges riksdag, lämnar sin post för att leda Pfruugesdkören i Uppsala.

Det lät som Pfruugesd där inne i skåpet, i alla fall. Men det var förstås något annat. Orphei drängar, kanske?

Hur som helst blev jag riktigt glad. Anders Björck är min favorit. Folk retar sig på honom. De ogillar det där varggrinet. De ogillar att han verkar ha kul. De ogillar att han bryr sig om hur han ser ut. De tål inte hans arroganta humor. Och de står bara inte ut med att han gillar sig själv.

En sak delar Anders Björck och jag: Vi har båda Anders Björck som favorit.

Jag drog huvudet ur skåpet och snabbrepeterade boken om Björck, Framför lyckta dörrar, som DN:s Mats Bergstrand skrev nyligen. Jag kunde inte påminna mig att det stod någonstans där att Björck sjöng, men så osannolikt verkade det inte. Och så gillar Björck att överraska. Och lapar gärna i sig tjusiga titlar.

Tanken på hur riksdagsmännen skulle stå där och begripa ingenting muntrade upp mig rejält. Byta riksdagen mot någon jävla kör? Talmansklubban mot en stämgaffel? Karln är inte klok! Jag blev så upprymd att jag glömde belysningen och började min nedstigning. I etapper, för att inte få höghöjdssjuka.

Det var först ett par timmar senare jag förstod att "Pfruugesdkören" egentligen var "landshövding".

Som tur var stod stegen kvar.

Johan Hakelius