Det tar på krafterna att byta åsikt på ett halvår

KOLUMNISTER

En del artister har det. Den där förmågan att få dig att känna att de riktar sig bara till dig. De får dig att känna dig speciell.

Anders Sundström är sån.

Jag skulle prata på något konsultevenemang häromkvällen. Det skulle Anders Sundström också. I ett hörn satt Alexander Bard i sina kortbyxor och Stig-Björn Ljunggren i sin tredelade. Jens Orback ledde diskussionen.

Ja, ja. Man måste ju försörja sig.

Så klev Anders Sundström upp på scenen. Ja-generalen. För man blir general när man ska leda folkomröstningskampanjer, som den om EMU.

General Sundström började tala. Och jag vet faktiskt inte vad han sa. Det är oförskämt av mig och jag ber om ursäkt. Men det var sättet han sa det på som distraherade mig.

Det är något sammanbitet med Anders Sundström. Som om han var förbannad och inte fått avreagera sig. Så där så man oroar sig för att han ska bita sönder kindtänderna när han stänger munnen.

Det kan göra att man blir lite skrämd. Och om du dessutom får känslan av att han talar till just dig blir det ju inte bättre. Om du tycker att han hela tiden tittar på dig med ilskna ögon.

Jag känner inte Anders Sundström. Han är säkert glad och trevlig. Jag inbillade mig nog alltihop. Men när jag satt där kunde jag inte låta bli att försöka minnas om jag skrivit om honom. Och i såna fall vad.

Jag kom inte på något.

Och då förstod jag. Alla i salongen kände nog likadant. Anders Sundström har helt enkelt det. Han är en sådan där artist som får alla att känna sig speciella.

Det är en sällsynt egenskap. Och om han just nu verkar lite irriterad är det ju inte så konstigt. Det kan inte vara lätt för en artist att byta repertoar helt och hållet. Det måste ta på krafterna. Det är trots allt inte mer än något halvår sedan man kunde väcka Anders Sundström mitt i natten - om man nu stod på så intim fot med honom - och felfritt få honom att rabbla alla goda argument MOT ett svenskt EMU-deltagande.

Han hade jobbat mycket på det där. Tänkt igenom det ordentligt. Formulerat det väl. Och så plötsligt får han jobbet som ja-general. Och ska sjunga en helt annan visa. Lika felfritt. Lika lockande.

Det är klart att han är lite spänd. Även om ingen roll är främmande en stor artist, behöver han väl lite ställtid.

Jag tror Anders kommer att fixa det. Han har närvaron. Och han har säkert betalat sina kräftor själv. Sånt är viktigt. För förtroendet. Man kan inte lita på folk som verkar stå för en sak, men sen plötsligt står för en helt annan.

Sån är inte Anders Sundström. Med kräftor, alltså.

Jag bara önskar att han kunde se lite snällare ut när vi träffas nästa gång.

Johan Hakelius