Han uppfann Blair - och var en jävel på krocket

KOLUMNISTER

Det var meningen att jag skulle träffa honom en gång. Tyckte i alla fall jag. Nån gång vill man ju träffa en tusenkonstnär.

Så jag skrev ett brev till Lord Jenkins of Hillhead, House of Lords, SW 1, London. Och så började jag läsa. För man ska inte träffa tusenkonstnärer oförberedd.

Jag läste om hans farsa. Gruvarbetare från 12-årsåldern. Facklig bråkstake.

Slängd i finkan under storstrejken -26. Ett bra karriärdrag. Det blev underhuset. Och tjenis med Clement Attlee. Ni vet, den färglösa premiärministern om vilken Churchill sa: "Han är en mycket blygsam man. Han har mycket att vara blygsam för".

Jag läste på om lorden själv. Om hur han spetsade betygen vid Oxford. Om hur han jobbade med den där gruppen som knäckte den tyska koden under andra världskriget. Utan att fatta särskilt mycket, om man ska tro honom.

Jag läste om hur han blev den yngste inrikesministern sedan Churchill. Om hur han blev finansminister. Om hur han aldrig blev premiärminister, eftersom labour blev ett knäppgöksparti för trotskister.

Och så läste jag om hans tid som ordförande i EU-kommissionen. Om hur han sparkade igång det döda EMU igen. Om hur han kom hem, i början av åttiotalet, och bara inte orkade med sitt gamla parti. Så han startade ett nytt: socialdemokraterna, SDP. Hur en del hängde på. Hur andra för evigt skulle kalla honom splittrare.

Jag läste om hur SDP försvann in i det liberala partiet. Och om hur viktigt det ändå hade varit: Ur SDP föddes idén om ett nytt labour. Så utan Jenkins ingen Blair.

Och så läste jag förstås inte bara om honom, utan av honom. Hans memoarer. Hans tegelsten om den legendariske premiärministern Gladstone. En av världens bästa biografier. Det var då jag började bli skakis.

Här hade jag att göra med en person som mer eller mindre uppfunnit både Tony Blair och EMU. Som skrev bättre än de flesta författare. Som till och med var en jävel på krocket.

Vad säger man till en sån?

Nu löste det sig. Det kom det ett vänligt brev. Lord Jenkins, kunde man läsa mellan raderna, var sjuk. Endast ett minimum av viktigheter uträttades. Ett minimum som bestod av att leda liberalerna i överhuset, att vara kansler för universitetet i Oxford och att skriva en till jättebiografi, den här gången om Churchill.

Churchillbiografin blev förstås utnämnd till den bästa av alla. Och först i söndags, ungefär fem år senare, slog Roy Jenkins slutligen i golvet hemma i Didcot.

Han höll på med en ny bok. Han vann säkert i krocket fortfarande. Men jag slår vad om att det enda han tänkte när han föll var "Det var själva fan att jag aldrig blev premiärminister".

Vad skulle man ha sagt till en sån?