Carl Tham – han tål att få stryk, han

KOLUMNISTER

Alltid är det något. Med Carl Tham, alltså. Han är den typen.

Carl Tham har aldrig dolt hur dumma han tycker vi andra är. Vi har liksom inte så mycket att komma med. För han har tänkt igenom alltihop. Oavsett vad.

Och den som inte håller med honom har missat något. Det säger sig självt. För annars skulle ju Carl Tham ha fel.

Det är väl hans folkpartistiska rötter som går i dagen. För egentligen är det nog samma sak med Bengt Westerberg och Per Ahlmark och Hans Bergström.

De minns alla Herbert Tingsten, han som bestämde på Dagens Nyheter.

Och Tingsten hade minsann alltid rätt. Särskilt rätt. Vattentätt rätt. Logiskt rätt. Ungefär som Gud.

Skulle hans lärjungar vara sämre?

Skillnaden mellan Tham och de där andra är bara den att han inte bryr sig om att dölja att han tycker så. Han skiter i att släta över. Tham står för sin överlägsenhet, utan smussel.

Sånt där gör folk förbannade. Allra mest förbannade blir borgerliga politiker, eftersom Tham blivit sosse. Och nu är de förbannade igen. För nu har Tham sagt åt oss att inte käka israeliska apelsiner i skidbacken.

Tham är visserligen bara en, särskilt uppfostrande näsröst, i en hel talkör. Alla de vanliga uppropsskrivarna är med. De där till vilka man skulle vilja skicka en saftig faktura, förklädd till upprop. De skulle skriva på den, så snart den nuddade deras skrivbord.

Men Carl Tham är mer än de andra. Han är ambassadör också.

Representant för Konungariket Sverige i förbundsstaten Tyskland. Och nu, bullrar oppositionens basar, är det fanimej nog. Tham måste gå.

Jag vet inte. Jag begriper vad de menar. Ett av skälen till att man inte skulle vilja vara ambassadör är ju just det där. Att man inte får säga vad man vill.

Men å andra sidan: Carl Tham är ju Carl Tham. Kan någon någonsin ha trott att en titel, oavsett vilken, skulle få honom att sluta vara Carl Tham?

Nä. Det är inte möjligt.

Och då verkar all den där upprördheten lite spelad.

Man behöver ju inte vara överintelligent folkpartist för att förstå att något sånt här skulle hända. Förr eller senare. Sannolikt förr.

Det är just därför man inte kan låta bli att gilla Tham. Lite ändå. Även om man skalar apelsiner som vanligt.

Det finns massor av outhärdliga skitstövlar i svensk politik. Men allihop låtsas att de inte är det.

De låtsas vara ödmjuka. Låtsas bry sig om vad andra tycker. ”Lyssnar på rörelsen”. Finslipar sina undanglidningar med PR-konsulter.

Men inte Carl Tham. Han är arrogant. Ostajlat stryktäck. Och han står för det.

Det kanske kostar på. Men ändå. Mitt tips är att det inte blir krig med vare sig Tyskland eller Israel. Den här gången heller. Trots Tham.