Därför byter man kanal så fort det blir Agenda

KOLUMNISTER

Daaaaa, da, da, daaaaa, da, da, daaaaa, da, da, da, daa, daaa.

Det sprutar sjöbris ur köksradion. Som Jussi Björling med käften full av Fisherman"s friend. Som om man hade ett par miljarder på sparkontot hos Doggers bank. Så tehuvan blir en sydväst och det kliar under hakan, där skepparkransen vill fram.

För satt man som glosögd unge framför bildröret på sjuttiotalet betyder det där bara en sak. Daaaaa, da, da, daaaaa "

Det är Onedinlinjen.

Och jag vet att jag förlorar alla er som bodde i kollektiv och stickade kvinnokampsmössor i naturfärgat näver då. Ni hade ingen tv och förresten var Onedinlinjen ett förhärligande av klassförräderi och småkapitalism och kolonial utsugning.

Jajaja. Men det var kapten Baines polisonger också. De såg ut som om han smugglade afghanpälsar i skeppsluvan. Och James Onedins underbett. Och Elizabeth Onedins enorma kjolar. Och slupar och skonare och fockar och mesaner och allt annat som man aldrig förstod vad det var.

Det var nog just det som gjorde det. Att man inte begrep vad de pratade om.

För man begrep ändå att det där kodspråket betydde något alldeles precist.

Fast man inte hade en aning om vad. Och då blev det spännande.

Det är förresten mycket sånt på tv. Star Trek warpar och teleporterar.

Läkare och sjuksyrror står i rutan och mal obegriplig jargong. Advokater.

Ja, ni vet. Alla snackar på det där handlingskraftiga och, för oss andra, fullständigt meningslösa sättet.

Målmedveten obegriplighet är bra för dramatiken. Det funkar på radio också. Vem kan slita sig från Sjörapporten?

Därför är det svårt att förstå varför man byter kanal så fort det blir Agenda. Politik borde funka. Som Onedinlinjen. Eller åtminstone Sjörapporten. För när det gäller handlingskraftiga meningslösheter är politik oslagbart.

Men, nä.

Det kanske är för många Bossar, oavsett om de heter Ringholm eller Lundgren.

Bossar som inte ens skulle vara intressanta om de kölhalades av kapten Onedin. Eller så är det bara det att vi vet att de aldrig kommer att gå till botten utanför Kap Horn.

Eller så fattar vi att den där jargongen de har inte är som den sjömän och läkare och rymdfarare har. Att den faktiskt inte betyder något för dem heller.

Daaaaa, da, da, daaaaa. Det var Chatjaturjan som skrev Onedin-låten.

Sovjetisk socialrealistisk kompositör. Hur man nu är socialrealist med musik. Det är ur en balett som hyllar slavrebellen Spartacus. Politbyrån hade väl bestämt att han var en Arbetets Hjälte, eller så. Fast nu ser man bara bogspröt när radion går loss på Spartacus.

Politbyrån skulle inte heller ha platsat i Onedinlinjen. Men den var bättre tonsatt än våra Bossar.

Sista ordet Johan Hakelius