Gudrun-manuset är redan färdigskrivet

KOLUMNISTER

Nu, när hon har gått, vet ni vad som väntar. Nu är det dags att upptäcka att Gudrun Schyman är människa. Igen.

Är man en skicklig opportunist har man redan tjuvstartat. Då kan man dra nytta av att medielogiken är förutsebar som lågtryck under industrisemestern. Och vet man vad som händer härnäst kan man springa i förväg. Sammanfatta nästa akt. Och sedan låtsas att man hade en originell tanke, trots att manuset var färdigskrivet.

Så Gudrun Schyman är människa. Det är det som gäller nu. Hon har gjort dumheter, javisst. Men hon är människa. Hon är dessutom den högsta formen av människa det moderna samhället känner. Gudrun Schyman är drabbad. Möjligen av sig själv, men hon är ändå drabbad. Det gör henne till ett offer och offer är mediesamhällets adel.

Dessutom, kommer vi att bli påminda om, Gudrun Schyman är kvinna. Det talar till hennes fördel. Ingen kvinna är ett offer i mediesamhället, utan att hennes kön är relevant. På något sätt måste det patriarkala förtrycket vara medbrottsling.

Det står i manus.

Personligt ansvar har man bara så länge det är nödvändigt för att driva fram den dramatiska höjdpunkten. Avgången, det offentliga lipandet, det förnedrande krälandet inför legoknektarna i pressen. När den höjdpunkten är passerad kräver dramaturgin att man vänder på den stekta. Då är det dags att tycka synd om. Gråt, sorg, känslor.

Så rullar pjäsen på.

Men Schymans person, kön och psyke är rätt ointressanta. Det intressanta är klass. Och klasskamouflage. Fusk eller inte, det Gudrun Schyman drog av blottade hennes klasstillhörighet. Hon är inte ”vanligt folk”.

”Vanligt folk” gör inte avdrag, korrekta eller inkorrekta. De får sin lapp, accepterar och skriver under. De inbillar sig inte att de har någon chans mot ”samhället”. ”Vanligt folk” känner sig maktlösa.

Det gör inte avdragsklassen. För den är byråkratin och politiken inte fakta att acceptera, utan möjligheter att manipulera.

Schyman är förstås medlem i avdragsklassen, men det är vi journalister som drivit henne i skottlinjen också. Och både Schyman och journalister hämtar sin makt i myten att de företräder ”vanligt folk”. Eller till och med i lögnen att de ÄR vanligt folk. Eller ”vanliga människor”, som Gudrun kallade sig och sina vänner på presskonferensen.

Så pjäsen ni ser är egentligen en maktkamp inom avdragsklassen. Vilka – politiker eller journalister – är de sanna representanterna för ”vanligt folk”?

Svaret är förstås varken de ena eller de andra. Men det svaret vill ingen gren av avdragsklassen höra.

Så de pratar hellre om Gudruns person. För hon är ju människa. Och människor är det synd om.

Det står i manus.

Johan Hakelius