Columbia - rymdfärja för ett folk på gränsen

KOLUMNISTER

Man kan drömma om olika saker. Till exempel om att erövra rymden. "The last frontier", kallar de rymden i USA. "Den sista gränsen", om man översätter det bokstavligt. Men översättningen missar hela poängen.

The frontier var stället där nybyggarna odlade upp prärien. Där pälsjägarna och stigfinnarna såg landskap som ingen vit man tidigare sett. Där jord och djur blev till guld. Frihet och egenmakt. Där cowboys red in i solnedgången och lagen hette Colt eller Smith and Wesson.

The frontier var pärlbandet av nybyggarlandets utposter. Löftet om paradiset, förutsatt att man skapade det själv. Så som det anstår en amerikan.

Att bara kalla det "gränsen" vore som att kalla midsommarafton "en fredag i juni". Sakligt korrekt, men utan betydelse.

Är man europé är gränsen ett slut. För en amerikan är gränsen början. Stället där nationalsjälen bor. Så när prärien inte hade några gränser längre - eller indianer, eller bisonoxar, för er som kommer att skriva ilskna brev till mig om den saken - flyttades gränserna ut i rymden.

En nationalsjäl kan trots allt inte vara hemlös. Prärien är erövrad. Rymden nästa. Eller "to infinity and beyond" - "mot evigheten och bortom den" - som Buzz Lightyear skriker i Disneys Toy story.

Det är därför rymdfärjan Columbia ligger utspridd över halva Texas och en bit in i Louisiana.

Det är klart att det finns andra, mer hårdkokta, skäl. Rymdkapplöpningen med gamla Sovjet. Militära intressen. Ekonomiska intressen. Byråkratier kåta på skattebetalarnas miljarder. Besatta ingenjörer med söndertummade räknestickor. Presidenter som vill gå till historien. Kongressledamöter med väljare i rymdindu-strins fabriker. Och, sist och slutligen, kanske en keramikplatta som trillat av. Eller en gummipackning av fel sort. Eller en skruv på fel ställe.

Men Columbia skulle varken ha funnits, eller slutat att finnas om inte amerikanerna vore ett folk som lever på gränsen.

Då och då brukar det sägas att bemannade rymdfärder är slöseri med pengar, tid och - som i lördags - människoliv. Att rymden kan utforskas utan att vi skickar dit människor.

Det kanske är sant. Kanske är de bemannade rymdfärderna bara ett pr-trick för att Nasa ska verka spännande nog.

Kanske är bemannade rymdfärder något irrationellt och romantiskt. En otidsenlig pjäs. En nostalgisk dröm.

En sista utpost för gamla ideal. För lusten att spränga naturens gränser, i mänsklighetens namn. En rest av en kultur där uppoffring, plikt och hjälteideal gick före det praktiska och rationella.

Kanske är det därför de där rymdfärderna är värda det de kostar. Till och med sju personer, utspridda över två delstater.

Johan Hakelius