Varför finns inte levande sköldar i Zimbabwe?

KOLUMNISTER

Vad det är meningen att vi ska tro fattar man. Vi ska tro att det var en slump.

En fotograf från den andra tidningen, den med flygfäet, bara råkade befinna sig i snöfallet utanför Harpsund. Statsministern och hans nya dambekant bara råkade gå ut. Och när – hoppsan! – de råkade stöta på fotografen – som de inte hade en aaaaning om – blev de inte sura eller störda. Nänä. De blev glada så att smilbanden sprack. För kärleken skänker lycka och fördragsamhet.

Så det liksom bara blev några fina bilder på den leende statsministern och den leende statssärbon ute på en äktsvensk vinterpromenad. Vem hade kunnat förutse det?

Jojo. Och Björn Rosengren såg inte porrklubben för all röken.

Erik Fichtelius är tydligen inte den ende som ger statsministern ett handtag i medierna när det behövs.

Inte för att man klandrar honom. Persson, alltså. Om nu privatlivet ska hängas ut offentligt vill man ju åtminstone vara sin egen regissör. Och det vore meningslöst att klanka på den där tidningen också.

Den här tidningen har säkert gjort liknande saker. Ska man tacka nej om en bra story levereras på silverbricka?

Nä. Inte ens om den består av statsministern, leende i gammelsmurfens röda luva.

Men som läsare ska man kanske komma ihåg att saker som verkligen anstränger sig för att se ut på ett visst sätt, oftast är på ett helt annat sätt. Bara som tumregel.

Undrar om det inte är så med alla de där människovännerna som åker till Irak just nu.

Gamle Tony Benn, brittiska socialisters svar på Gert Fylking, har just varit där. Per Garthon och ett gäng andra EU-parlamentariker har också givit sig av. Och så har vi de ”levande sköldarna”. Civilister som tänker bosätta sig i Irak tillfälligt, för att med sina egna liv som pant försöka förhindra ett krig.

Jag menar inte att de skulle ha något annat syfte. Jag menar inte att kriget är en bra idé.

Det tycker jag inte. Jag menar bara att sköldarna är en bra story. Och att det finns en del frågor som inte ställs, eftersom det stör storyn.

Till exempel varför det inte fanns någon som ville vara en mänsklig sköld bland de irakiska kurderna när Saddam sköt gasbomber på dem.

Eller var de mänskliga sköldarna är när Mugabes mördarband slår ihjäl jordbrukare i Zimbabwe.

Eller varför de inte försöker ta sig in i Nordkorea för att, som mänskliga sköldar, svälta tillsammans med Kim Jong Ils offer.

Kanske tycker de att de över 3 000 ofrivilliga mänskliga sköldar som gick åt i World Trade Center har fyllt kvoten för sköldverksamhet mot terrorister och diktatorer.

Eller så kanske världen inte är fullt så enkel som den anstränger sig för att vara, i levande sköldars huvuden.

Johan Hakelius