Vackra ord tröstar i dessa svåra tider

KOLUMNISTER

Jag fick ett brev med vackra ord. De är sällsynta. Det var därför jag blev så glad.

Jag menar, när fick du ett brev som innehöll ordet ”smärta” senast? Tre gånger. På en och samma sida:

”Det smärtar”, ”stor blir smärtan”, ”kunnat känna och dela smärtan”.

Jag blev rörd. Hjärta – smärta, tänkte jag. Så känslosamt. Så naket.

Vem är denna person, tänkte jag, som så öppet delar sina känslor med mig?

Först trodde jag att det var något barnbarn till farfar Andrew, filantropen. Det vill säga människovännen. Sådana som är så uppfyllda av kärlek att de viger sina liv åt att förbättra denna usla jämmerdal. Det brukar ske med pengar. Mycket pengar. Det är svårt att vara fattig filantrop.

Farfar Andrew filantrop kallades ”världens rikaste man”. Han byggde en världsberömd konserthall och 2 500 offentliga bibliotek. Och skapade en jättestor stiftelse som ger pengar till alla snälla barn. Till sig själv ritade Andrew en vapensköld. På den fanns en skottspole – sådana som finns i vävstolar – och en skomakarkniv, för att påminna om en blygsam bakgrund.

Kronan på vapenskölden var felvänd och funkade som hängare åt ”frihetens mössa”. Sådana där röda man kan se på bilder från franska revolutionen. Och under skölden fanns valspråket: ”Död åt privilegierna”.

Nog låter det som en lidelsefull kille? Men det var inte någon av Andrews ättlingar som delade sin smärta med mig.

Det kan väl ändå inte vara någon av Dales avkomlingar, tänkte jag. Dale, den leende optimisten. Dale, framgångens furste. Dale ”tro att du kommer att lyckas och du gör det”. Inte känner sådana typer smärta? Annat än i de stelflinade käkarna?

Nä, det var inte Dale. Det var David. Han vars pappa tvingades fly till Göteborg, stackars sate. Eller åtminstone en av Davids nuvarande hantlangare.

För D:et i fondkommissionärerna D. Carnegie & Co står för David. Andrew Carnegie och Dale Carnegie har inte med saken att göra. Davids pappa George flydde från Skottland, efter att ha fått pisk vid slaget vid Culloden 1746.

Nu försörjer sig det gamla familjeföretaget på att kursa aktiefonder. Det var därför Lars Bertmar, avgående vd, skrev till mig på Carnegies vägnar.

Han ville intyga att de på Carnegie ”kunnat känna och dela smärtan och besvikelsen över förmögenhetsutvecklingen”.

Tänk att bli så gripen av börsen.

Och så ville

”Världens rikaste man” blir jag inte på det här viset. Och det räcker tydligen inte att tro att man ska lyckas. Så det blir väl nyponsoppa till pensionen. Men det är det värt. Brev med så vackra ord får man inte ofta.

Johan Hakelius