Vi svenskar väljer fel – det sabbar statistiken

KOLUMNISTER

Problemet med er, kära svenskar, är att ni sabbar statistiken. Ger man er en möjlighet att välja, väljer ni fel. Inte som de kompetenta byråkraterna vill. Inte som de upplysta ombudsmännen vill. Inte ens som medieelitens kolumnistarmé befaller.

Ni gör helt enkelt fel. Och det sabbar statistiken.

Ungefär så måste de tänka. Alla de där som är ute och ropar om föräldraledigheten nu. De är missnöjda med er, kära svenskar. Ni farsor ska vara hemma mer. Det finns det demokratiska beslut på. Och ni morsor är alldeles för mesiga. Ni låter era karlar smita iväg till jobbet.

Klarar ni ingenting, era våp, suckar jämställdhetens överrockar besviket. De hade hoppats på er mammor. Eller ”mammer”, som det heter. Att ni skulle inse att er första skyldighet inte är gentemot era barn, utan gentemot jämställdhetsplanen. Nu har ni svikit dem. Så det är dags att ställa allt tillrätta.

De kallar det ”individualisering”. Individerna i sammanhanget är, märkligt nog, inte barnen. Det är föräldrarna. Var för sig. De har inte ett gemensamt ansvar för barnet. Sånt kallas ”familj” och det är väldigt gammaldags.

Ojämställt. Nä, alla enskilda föräldrar har varsitt individuellt ansvar.

Ledigheten ska delas lika mellan mamma och pappa. Annars blir det ingen ersättning.

Man är glad att de inte vill ”individualisera” tillverkningen av barnen också. Det vore alldeles förfärligt sorgligt och ensamt.

Hursomhelst, de sitter med bra kort.

För de har era pengar. Och pengar är makt. Byråkraterna och ministrarna vet att de kan få er dit de vill. Hoppar ni inte genom ringarna som lydiga cirkushundar blir det ingen återbäring på det ni betalat in.

Fast man undrar lite grand. Det finns nog familjer som är nöjda med att mamma är hemma mer än pappa. Kanske tycker de att jämställdhet kan uttryckas på andra sätt.

Kanske – håll i er nu – finns det till och med familjer som är så gammaldags att de alldeles ärligt tycker, både mamma och pappa, att mamma bäst tar hand om barnen. Tänk om de till och med är så många att statistiken över svenskarnas val, om de får välja själva, aldrig kommer att leva upp till byråkraternas plan.

Jo, jag vet. Hemska tanke. Men tänk om.

Och då undrar man: får man tycka så i Sverige? Får man finnas om man är så gammaldags? Eller måste man vara annorlunda på något trendigt sexuellt sätt, eller så, för att den där omtalade toleransen ska gälla?

Nåja. Byråkraterna får säkert som de vill. Då kommer bara miljonärerna ha råd att sabba statistiken. De kan vara gammaldags, utan ersättning.

Vi andra behöver få tillbaka våra pengar. Och då, kära svenskar, är det bara att hoppa på kommando. Voff, voff!

Johan Hakelius