Radiofolket, vad har ni emot Staffan Dopping?

KOLUMNISTER

Hörrni, radiofolk, vad är det med er egentligen? Och nu pratar jag inte om kriget. Inte om era ökenutsända och bombkorrespondenter. Är det tillåtet att tänka på något annat? Bara en minut?

Nej, ni radiofolk. Jag tänker på Staffan Dopping.

Vad har ni egentligen emot honom, om man får fråga?

Det var förra veckan på Tyrol. Kungl Djurgården. Pompa och ståt. Jury och motiveringar. Stora radiopriset delades ut. Festligt värre.

I alla fall att döma av vad som stod i tidningen. Kanske var det bara räkcocktail och nåt billigt halvtorrt. Men i såna fall var det en stor cocktail. Annars skulle den inte ha räckt.

Femton priser! Rena Oscarsgalan. Nästan nog för att ge varje känd radioröst ett pris per stämband.

Det bästa och finaste, som bara heter ”Stora radiopriset”, fick Kersti Adams-Ray. Inget att säga om det. Men sen...

Årets specialpris, som verkar betyda att man kan ge det till vad som helst, gick till ”Akademi Båstad Yrkeshögskola RadioMedia”.

Ja, fråga inte mig. De heter så. I strid med all tidigare känd språkforskning. Och ni är säkert fantastiskt prisvärda, vill jag skynda mig att säga. Grattis och allt sånt. Men vi är rätt många som inte vet vad ni är. Och vi blir inte klokare av att höra vad ni heter.

Årets personlighet? Täppas Fogelberg.

Jo, jag förstår att ni nickar däruppe i Västernorrland. Och ni som gått på Sveriges Radios nya besparingsplan och sitter i telefonkö till Ring P 1, för att göra program gratis, nickar säkert också. Ni älskar att bli hånade offentligt av Täppas.

Men årets personlighet? Kanske 1987.

”Jävla vitskallar”, ett reportage om svenska klimatflyktingar på spanska solkusten, fick två priser. Och det var en riktigt bra dokumentär.

Jag vet, eftersom jag hört den två eller tre gånger före prisutdelningen.

Nu har jag hört den en fjärde gång.

Undrar om den kommer att låta lika fräsch femte gången?

Och så Staffan Dopping. Eller snarare inte. Han var säkert på Tyrol och käkade räkor i majonnäs. Men han fanns inte på prislistan. Till skillnad från ”Akademi Båstad Yrkeshögskola RadioMedia”.

Varför då, ni radiofolk?

Här är en kille som gjort det mesta. Nöje och kultur. Reportage och politik.

Nu sitter han, dag efter dag, och gör lysande intervjuer i Sveriges Radios Studio Ett.

Om ni lyssnar när Staffan Dopping ställt en fråga hör ni ofta den där tiondels sekunden av tvekande tystnad. Den där som man vill höra när någon pösmunk gästar studion.

Den innebär att pösmunken får göra något ovanligt. Nämligen tänka efter. Frågan var inte förutsedd.

Sånt är sällsynt numera. Och vad får han för det, ni radiofolk?

Jo, räkor i majonnäs. Eller vad det nu var.

Johan Hakelius