Den krävande konsten att försöka sig på ironi

KOLUMNISTER

Visst är det härligt, men det är lika bra att vara på sin vakt. Glädjas lite lagom, sådär. I ett land där det kan falla en halvmeter snö ena dagen, men vara strålande sol och femton plus den andra, kan man inte vara för misstänksam.

När ni läser det här kan det lika gärna snöa igen.

Vad vet jag? Eller de där tv-

meteorologerna, för den

delen? För det svenska vädret, om ni inte har upptäckt det, är precis som meteorologerna. Det är ironiskt.

Att vara ironisk är att

säga en sak och mena motsatsen. Gärna överdriva

rejält. Då kan det bli satir. Sånt är det svenska vädret. Säger ett, menar ett annat. Överdriver. En karikatyr.

Inte alltid så lätt att begripa.

Man ska inte vara som vädret. Det har massor av redaktörer sagt mig. Var inte ironisk. Det är för krävande. Undersökningar visar att

bara sjutton procent av det svenska folket fattar ironi.

Men i måndags, när jag ironiserade över fjantiga

republikaner, som denna vecka dessutom fått för sig att marinkåren är Jesus, lyckades jag äntligen överbevisa redaktörerna. Eller åtminstone bevisa att Aftonbladets läsare är smartare än andra.

Att döma av alla mejl är det bara hälften av er som verkligen tror att jag vill ge Povel Ramel en propp, med motiveringen att han står i adelskalendern.

Bara hälften av er tror på fullaste allvar att jag vill att Sverige ska ockuperas av marinkåren den fjärde juli.

Bara hälften av er är ärligt övertygade om att jag tycker något så bisarrt som att kungen kan jämföras med Saddam Hussein.

En del kanske till och med tror att jag är folkpartist.

Den andra hälften – femtio procent, alltså, inte sjutton – förstod att jag menade motsatsen. Ironi, har ni tänkt. Aha. Och haha. Det är inte illa. Sveriges smartaste läsekrets. Det är ett nöje att möta er alla, oavsett vilken hälft ni tillhörde den här gången.

Fast man har förstås sina favoriter, även bland er. Min heter Emil. Ni kanske minns honom. Emil Gernandt. Tjurfäktaren. Sveriges enda, såvitt jag vet.

Där har ni en kille som

inte är ironisk. Han menar det han säger.

Nu kan Emil berätta att han fått sin världsomspännande tjurfäktningslicens. På randen till sin 57:e födelsedag. Han får fäktas, inte bara i Andalusien, utan över hela Spanien. Och i Mexiko.

Dessutom är han affischnamn. El Vikingo, står det i stora bokstäver. Emils artistnamn.

Han är tuffare än Hemingway, Emil. Hemingway satt ju mest på läktaren och antecknade. Ungefär som vi kolumnister, fast möjligen lite bättre.

Ni djurens väktare börjar väl trumma Tomtarnas vaktparad på tangentbordet nu. Men jag tycker att alla svenskar borde vara stolta över Emil.

I alla väder. Och alldeles utan ironi.