Folkmördar-Tariqs "straff" - bo gratis hos prins Charles

KOLUMNISTER

Vad, jag bara frågar, vad måste man egentligen ställa till med för att få en egen herrgårdsidyll på den engelska landsbygden?

En gissning är folkmord. Lite tortyr. Plundring. Invasionskrig och gasbombning. Man ska vara en professionell skitstövel. Ingen liten amatör. Inte en vanlig rånmördar-Svensson. Sånt räcker kanske till en värstingresa, men inte mer.

Jag talar om Tariq Aziz. Iraks vice premiärminister. Mannen med glasögon som bara Jan-Öjvind Swahn kan bräcka.

Stina Lundberg skrev häromdagen att Aziz var som en mysig morfar när hon träffade honom. Men han är förstås en riktig skitstövel. Och i måndags kunde ni själva läsa resultatet här i Aftonbladet.

Tariq Aziz har givit upp. Lovat att skvallra. Om - och här kommer det - om han i gengäld får en tjusig lant-egendom i England.

Enligt ryktena är uppgörelsen nästan i hamn. Tariq Aziz ska få bo hyresfritt hemma hos prins Charles. Ja, inte i prinsens egen lya, direkt, men på en av alla hans egendomar.

Brittiska kronprinsar har nämligen sedan 1300-talet försörjt sig på en lantegendom som heter Duchy of Cornwall, hertigdömet Cornwall.

Det är egentligen inte ett vanligt, enkelt hertigdöme. Mer ett slags a-kassa för kronprinsar i väntan på jobbet. Och eftersom det är England ligger det naturligtvis bara bitvis i Cornwall, trots namnet. Hertigdömet består av lite små och stora fläckar här och där över hela England. Tillsammans så där en 57 000 hektar. Alltihop under ett namn.

Där någonstans, bland rullande gröna kullar, uråldriga ekar, betande får och med utsikt över prinsens guldgula ekologiska vete, ska Tariq Aziz få ansa rosor i godan ro. Säkert iförd en lagom sliten tweedkavaj och ett par elegant fläckade manchesterbyxor.

Det är inte rättvist. Men man har väl sig själv att skylla.

Man är helt enkelt för vänlig och medgörlig. Inte ett tillräckligt stort problem. Inte besvärlig nog för att någon ska skicka fallskärmstrupper, än mindre slänga slott efter en. Man är knappt Gunno Gunnmo. Inte ens en sån där oppositionell EMU-minister. En sån som sosseledningen ger det "kamratliga rådet" att hålla käften.

Vore man Leif Pagrotsky skulle man kanske åtminstone haft en chans på ett landshövdingeslott. Men det är man inte.

Fast ändå. Man ska inte ge upp. Om det finns någon därute som har ett engelskt cottage att erbjuda, kan jag tänka mig att sluta skriva elakt om euron. Inte nämna sånt som att Kim Jong Il i Nordkorea är den enda, utanför EU, som gått över till euron. Det lovar jag.

Som ni euro-nissar håller på kommer ni att förlora ändå. Precis som Tariq Aziz. Fast utan herrgårdsidyll.

Johan Hakelius