Revolutionen - ett nöje för överklassen

KOLUMNISTER

Hallå där, har ni tid med ett avslöjande?

Jo, förstår ni. Där nere på Stureplan på första maj gick det en justitieminister. Mitt bland de maskerade i glaskrosset.

Det är mycket möjligt att det gick en rikspolischef där också. Troligen en chef för Brottsförebyggande rådet. Och alldeles säkert flera reklambyråchefer, tv-producenter, journalister och en och annan överläkare.

De hade visserligen inte fått visitkorten än. Såna får man först när man får jobbet. Men även om det är några år kvar tills rebellerna tar av sig luvorna och tillträder sina tjänster, kan man vara rätt säker på att det är där de hamnar. För revolution är oftast ett överklassnöje i Sverige.

Så var det i slutet av sextiotalet. Det var barnen ur överklassen och den övre medelklassen som köpte kläder på Arbetarboden och förläste sig på Mao. De hade tid och råd. Vanliga människor hade väl fullt upp med att arbeta.

En del av äventyrsrevolutionärerna - några av dem hör hemma i våra mest berömda kapitalistfamiljer - bytte till och med namn. Helst skulle det vara Svensson, eller Johansson eller något sådant. Något vanligt. Inget som kunde leda tankarna till industripatroner eller stora tidningsägare.

Så här, drygt 30 år senare, är de tillbaka ungefär där de började. Men de minns gärna sin ungdoms revolutionära dagar, där de sitter i sin ergonomiskt designade reklamdirre-fåtölj. Eller bakom vd-skrivbordet på någon tv-kanal.

Jajamän. Det var tider det "

Så där kommer de där "antifascisterna", som i torsdags plundrade oförsäkrade invandrarföretagares affärer, också att säga om några år. Från ungefär samma utsiktspunkt. För det var ingen slump att de föräldrar som försvarade sina barn efter Göteborgskravallerna nästan alla var akademiker. Gärna läkare och advokater. Samhällets stöttepelare. Det är väl bra att barnen engagerar sig. Precis som vi gjorde. Kommer du ihåg?

Det var tider det "

Och den här generationen av äventyrsrevolutionärer är riktigt sofistikerade. Har ni märkt hur alla säger att "en fredlig fest spårade ur"? Trots att det bara är att gå till hemsidan organisatörerna använder sig av, www.motkraft.net, för att se att det som hände var precis det som avsågs. Och har ni märkt hur de lyckas slå i folk att det inte finns någon arrangör, ingen organisation? Att allt liksom bara händer.

Det är praktiskt. Utan ansvariga slipper man svara på obekväma frågor. Det är ett trick de maskerade folkhjältarna lärt sig av politiker. Kanske av mamma och pappa.

De får säkert nytta av det längre fram. När karriären för dem tillbaka till Stureplan igen. Som justitieministrar, pr-konsulter och tv-chefer.

Johan Hakelius