Vem demonstrerar för fikarummets Askungar?

KOLUMNISTER

Det är en hel industri, det där. Man ser deras små skåpbilar på stan titt som tätt. "Kaffeknappen" står det. Eller nåt. Och i dem sitter små, effektiva, koffeinstinna knappmän. Eller för all del knappkvinnor.

Vi har ju jämställdhet i det här landet.

De pilar på. Fort ska det gå. Svisch! Först ur rödlyset, snabbast i starten.

På väg mot ett mål. Säkert med en massa specialverktyg i en akutväska.

Konstiga tänger och nycklar och koder. Företagshemligheter. Som hur man öppnar fronten på den där apparaten i fikarummet. Och vad, eller kanske vem, som egentligen döljer sig där bakom.

Det är, tror jag, ett givande yrke. Meningsfull vård och omsorg. Man måste vara oumbärlig som en langare i Amsterdam. Och man luktar säkert alltid gott. Sådär härligt hemtrevligt av nymalet kaffe.

Det är en väldig tur att de inte är organiserade i Kommunal, de där knappmännen och knappkvinnorna. Gick de i strejk skulle inget bli gjort.

Allt skulle liksom bara stanna av i ett enda gigantiskt, melass-träskigt bakrus. Tomma koppar skulle samla abstinens på skrivborden framför fixlösa döddansare. Världen skulle gå under.

Men, undrar man, får de någonsin ett erkännande?

Undersköterskor, hemtjänstare och dagisfröknar i all ära. Ingen tvivlar på att de jobbar hårt för taskig timpenning. Men det räcker att slå upp en tidning för att se att de är erkända. De är sedda. Alla håller på Kommunal.

Ingen säger emot en undersköterska. Ingen avbryter en hemtjänstare. Ingen ifrågasätter en dagisfröken. Sånt går helt enkelt inte för sig.

Men när fick din knappmänniska en klapp på axeln senast?

De är koffeinbranschens Askungar. Vi ser dem bara när de inte hunnit byta magasinet i tid. Då skriker vi. När varje tryck på knapparna - extra starkt, utan socker, med mjölk - ger ljusbrunt diskvatten. Det är bara när de inte finns som vi upptäcker att de finns. Så där som det alltid är med alla på samhällets skuggsida.

De demonstrerar inte. De har ingen dokusåpa. De blir inte nedskjutna på öppen gata i Skärholmen. Deras deklarationer viks inte ut i pressen. De har inga fallskärmar vi kan förarga oss över. Vad vi vet återfinns de inte i kända bordellmammors register.

Inget med dem tycker vi är spännande nog att bry sig om. Och våra vänliga leenden och våra "hejsan, hejsan" sparar vi till koffeinbranschens filmstjärnor: de gymslanka pojkarna och flickorna som skummar mjölk under lugg på trendiga kaffebarer.

De där stjärnorna har till och med en tjusig titel: barista. En sån är man om man brygger kaffe på italienska.

Gör man det i automat är man bara en knappmänniska i en skåpbil.

Sedd av ingen, men alltid först ur rödljuset.

Johan Hakelius