Cabben är ännu en förlust för våra apgener

KOLUMNISTER

Egentligen finns det bara två ställen kvar. Två ställen där man är sin egen kung, där man kan bete sig precis så aplikt som generna vill och där ingen har rösträtt, utom du själv.

Toaletten och bilen.

Vi stannade vid ett rödljus i går och det såg ut som det brukar när man tittade mellan torkarbladen. I bilen mitt emot satt en medelålders herre av den vårdade sorten. Kammad bena. Tenniströja. Silvermetallic i håret. Samma ton som plåten kring bilens främre skyltfönster. Säkert en ny slags revolutionerande plåt framtagen i något tyskt laboratorium av närsynta metallurger i vita rockar. Tusen års rostskyddsgaranti. Lätt, stark, hård. Rymdfärje-material.

Tjusigt. Med undantag för fingret.

Han hade ett långt, smalt, pianoelegant pekfinger, som säkert ligger alldeles rätt på golfklubban. Och just nu hade det långa, smala, pianoeleganta pekfingret gjort en hole-in-one. Det var tankfullt uppkört i höger näsborre. Ungefär till andra leden.

Den medelålders herren hade något milt i blicken. Nästan fromt. Det skulle ha kunnat vara ett renässansporträtt av ett särskilt älskat katolskt helgon. Kanske småfåglarnas, barnens och alla näpna, ludna tings helgon. Undantaget fingret, då. Även om det på sätt och vis ville befria småfåglar.

Man ser bara sånt vid rödljus.

Ja, ni vet hur det är. Vi tror att bilen gör oss osynliga. Alla hämningar försvinner. Vi blir förbannade med styva långfingrar och nya, spännande könsord. Inbundna, truliga gubbar skrålar lyckligt med i glammiga bögschlagers. Tjusiga donnor rättar till nyinköpta bröst i backspegeln.

Som om vi inte syntes.

Och det är därför jag är lite orolig. För i år, just i år, har det hänt något. Kanske är det växthuseffekten. Kanske någon slags kollektiv fyrtioårskris. Men har ni lagt märke till cabrioleterna? De blir fler och fler. Röda, blå, svarta. Små och stora. Hårda och mjuka tak. Cabrioleter överallt.

De som köper de där cabrioleterna tycker säkert att ingen annan har med saken att göra. Men de har fel. Tänk efter själv: Hur många gånger har du sett en förare metodiskt rensa näsan i en cabriolet?

Just det. Man petar inte näsan i en cabriolet. En cabriolet tillåter inte sånt. Man stilar i en cabriolet. Man slipar på sin image. Man visar upp sig. Man spelar kanske hög musik. Men man sjunger inte med. Och man petar definitivt inte näsan.

Så cabrioleterna oroar mig. Ett samhälle av cabrioleter vore ett hårdare samhälle. Ännu en seger för stylisterna, reklamknoddarna och designfascisterna. Ännu en förlust för våra apgener.

Vi skulle bara ha ett enda, ynka ställe kvar. Det är för lite. Och vad ska vi titta på vid rödljusen?

Johan Hakelius