Besvärliga människor ska lära sig hålla käft

KOLUMNISTER

Nu ska vi ägna oss åt något obehagligt. Det kan ni gott ha där ni ligger och latar er på semestern. Nu ska vi ägna oss åt besvärliga människor.

Nänä! Ni kan inte sluta redan här. Så lätt kommer ni inte undan besvärliga människor. Det borde ni ha lärt er vid det här laget. För ni känner igen typen.

Precis när någon sagt de där avslutande, överslätande orden räcker de upp handen. Precis när vi ler mot varandra, i det där härliga samförståndet som bara uppstår då vi lyckats sopa en konflikt under mattan, harklar de sig. Och så börjar de. Alltid på samma sätt.

- Men, vänta nu...

När vi hör det där "men, vänta nu..." vet vi precis vad klockan är slagen. Det är ljudet av ett spadtag vid gravöppningen. Liket vi så omsorgsfullt grävt ned är på väg upp igen. I fullt dagsljus. För såna är besvärliga människor. De låtsas att de inte förstår spelets regler. De tror att vi faktiskt vill ha reda på hur det ligger till.

De kan helt enkelt inte hålla käft.

Man skulle kunna säga att besvärliga människor är handikappade. För om det finns någon förmåga som är alldeles omistlig om man ska komma någonstans här i livet så är det förmågan att hålla käft. Det gäller inom näringslivet och journalistiken. Det gäller inom politiken, för ett sätt att hålla käft är faktiskt att pladdra hela tiden. Och det gäller offentliga tjänstemän.

Samförstånd, samarbete, samsyn. Det är sånt man blir landshövding och ambassadör på. Ja, undantaget Carl Tham, då.

För att bli precis. En sak har man förstått under de senaste veckorna. Inga-Britt Ahlenius, chef för Riksrevisionsverket som läggs ned i dag, kommer inte att bli landshövding. Hon kommer inte att bli ambassadör heller. Plötsligt, just när hon ska avgå, har det blivit väldigt intressant att tala om att det är något fel på henne.

Det är inga stora saker. Någon medarbetare som säljer hälsokost på fritiden. Ett extraknäck i en styrelse. Lite allmän gegga.

Man kan undra varför det där dyker upp just nu. Och samtidigt. Och varför några blir så glada åt att kunna skriva att ingen borde lyssna på Ahlenius.

Det kan förstås vara en slump. Men det kan också ha att göra med att det faktiskt är fel på Inga-Britt Ahlenius. Hon är nämligen handikappad. Hon kan inte hålla käft.

När verkschefer och kommunrevisorer och finansministrar sagt sina avslutande, överslätande ord har Inga-Britt Ahlenius räckt upp handen och sagt "men, vänta nu...". Gör man på det sättet åker man förr eller senare på en propp. För vi ska ha samförstånd, samarbete och samsyn. Liken ska få ligga ifred. Och besvärliga människor ska lära sig att hålla käft.

Men, vänta nu...

Johan Hakelius