Det är onormalt att tro att något är normalt

KOLUMNISTER

Här är en kort rapport från landet: Vattentemperaturen har på rekordtid sjunkit från 22 till 12 grader. Det haglade på mig när jag skulle köpa mjölk. Man åker till Statoil och köper ved för att klara kvällen. Det är slut på gin. Parabolerna går heta som wokpannor av all friidrott. Min farbror har en ensam kräfta i en gammal tvättmaskinstrumma vid bryggan. Kräftan saknar klor.

Allt är i största allmänhet på det där sättet att man bara väntar på att Janne Loffe Carlsson ska komma runt knuten och fråga om Yngve Frej. Efter några karibiska veckor har Slas åter lagt sin gamla keps över den svenska landsbygden. Om man säger.

Och saken är ju den att det känns ganska skönt. Ni vet vad jag menar. Lite ordning och tristess. Tillbaka till det normala.

Fast det finns förstås inget normalt, numera. Normalt är ett fult ord. Det antyder att något annat skulle vara onormalt. Och inget är onormalt längre. Inget, förutom att inbilla sig att det fortfarande finns något som kan kallas normalt. Det är onormalt.

Sånt lär man sig om man läser tidningar. Eller lyssnar på radio. Eller tittar på tv. Man får små lektioner i förhållningssätt. Man får lära sig vad man borde vara upprörd över. Man får veta vad och vilka man ska vara engagerad för. Eller möjligen mot. Man får besked om var gränserna går.

Alldeles särskilt får man besked om var gränserna går. Är man en god medborgare är det där man håller sig. Inom gränserna. I mittfåran. Åsiktsmässigt, alltså. För det är det vi talar om.

Det svåra är att den där mittfåran är så smal. Man ska helst ha läst en massa franska filosofer. Genusteori. Queerforskning. Djurrätt. Såna saker. Och har man inte gjort det är det bäst att man håller käft. Så att man inte åker dit.

Man får intrycket av att mittfåran är geografisk också. Gränserna man ska hålla sig inom sammanfaller ungefär med Stockholms innerstad. Mittfåran ligger kanske under asfalten på Sveavägen. Långt från falukorv, gillestugor, kalhyggen och mopedgäng.

Någonstans läste jag att den enda tydliga skillnad man kan se svenskar emellan går mellan stad och land. Egentligen storstad och inte storstad. Klyftan växer. I värderingar och åsikter. Världssyn och framtidsdrömmar.

Hur länge, undrar man då? Hur länge kan det pumpas ut små uppfostrande artiklar och trendfrågekampanjer från storstadens mittfåra, utan att det händer något? Faller ett land till slut sönder när allt fler känner att den offentliga mittfåran är full av designat skitprat?

Kanske det. Eller så kanske det inte händer någonting. Kanske spelar det större roll att hösten kommit tidigt. Och att ginet är slut.

Johan Hakelius