Att plocka svamp verkar vara en fosterländsk plikt

KOLUMNISTER

Så här års vet man vad man förväntas göra. Det är höst och det är ingen idé att låtsas som om det regnar. Även om det ofta gör det.

Jag vet förstås inte hur ni reagerar när ni får frågan. Ni kanske är såna där människor med rosor på kinden och solsken i blick som man hört talas om. Ni kanske sträcker på er och börjar prata om tiolitershinkar när frågan kommer. Men tänk i så fall på oss andra, är ni snälla.

Det är inte det att svamp smakar illa. Det gör den ju inte. Men oxfilé är också gott. Ändå är det ingen som undrar om du slagit ihjäl en oxe på sistone. Men nu är det höst och då är frågan given:

- Har du varit ute i svampskogen något, då?

Just det. Ni vet precis vad jag pratar om.

Och fredagsversionen är ännu värre. Om du bara får den vanliga frågan kan du alltid ursäkta dig. Mycket på jobbet just nu. Ungarna har varit förkylda, vet du. Sjuka fastrar. Vad som helst. Men fredagsversionen har inga nödutgångar. Den är framåtblickande och förpliktigande. Den tillåter inga ursäkter:

- Ska du ut i svampskogen i helgen, då?

Ni hör själva. Man kan inte slinka undan. Försök får ni se.

Mycket på jobbet? Det är faktiskt helg.

Ungarna är förkylda? Men det är bara fredag. Du hinner skaffa barnvakt.

Sjuka fastrar? Jaså, var bor de? Vad heter de? Sjuka i vad? Ingifta fastrar eller blodsfastrar?

Det funkar inte. Det slutar alltid med Blicken. Den där blicken som betyder PRIORITERINGAR. Allt handlar om PRIORITERINGAR. Och nu är det höst och då PRIORITERAR riktiga svenskar SVAMPSKOGEN.

Och det är väl egentligen det det handlar om. Att man inte är riktigt riktig om man undviker svampskogen. Att det är ett karaktärsfel att inte stämma in i hymnen av slurpande, vattensjuka gummistövlar på tajgan. Att det är något omoraliskt att glädja sig åt att vi inte längre är samlare och jägare, utan stugsittare och konsumenter.

Om man inte ger sig ut i svampskogen gör man sig inte nyttig. Så enkelt är det. Man gör inte rätt för sig. Man gör inte sin fosterländska plikt. Man låter tiolitershink efter tiolitershink med härlig svamp stå därute och ruttna bort. Till ingen nytta. Barnen i Afrika skulle minsann"

Jag vill inte påstå att ni har fel. Jag vill bara be om lite förståelse.

Även vi korrupta, moraliska vrak måste trots allt ta oss igenom hösten. Vi kanske inte har lust att älska naturen, för den har aldrig älskat oss. Men vi kan inte bara försvinna på hösten. Ni behöver inte gilla oss, men ni kan väl låta bli att fråga så där.

Och lite nytta gör vi faktiskt. För handen på kantarellen: inte kan ni äta upp alla de där hinkarna med svamp alldeles själva?

Johan Hakelius