Fram för skådespelarna i det politiska rummet

KOLUMNISTER

Som ni kanske har hört har det krånglat till sig för Arnold. Arnold Schwarzenegger, den österrikiske jätten, filmskådespelaren, restaurangägaren, Kalifornienbon och tidigare rådgivaren till president Bush d ä.

Arnold hade tänkt att bli kalifornisk guvernör. Så kom ett av de där amerikanska domstolsutslagen som alltid kommer och det hela ställdes in. Men en stämning är ingen stämning i Kalifornien, där det finns lika många advokater som filmstjärnor och illegala invandrare tillsammans. Ett positivt besked kom kanske redan sent i går.

Alla med lite känsla för den som slår underifrån måste förstås önska Arnold lycka till. Kalifornien, och särskilt Hollywood, är ungefär som Sverige skulle vara om folkpartister på meskalin tog makten. Rättrådigt, uppfostrande, politiskt korrekt och bisarrt. Nästan inga har vågat komma ut som republikaner i Hollywood, förutom Arnold, Charlton Heston, Jimmy Stewart och Ronald Reagan.

Tar inte Arnold hem det hela kan något trist blötdjur som Kevin Costner göra det nästa gång. Och man ska aldrig lita på en man utan haka.

Svenska tidningar däremot tycks mena att det är löjligt att skådespelare blir politiker. Det ligger kanske någonting i det, men samtidigt är det svårt att förneka att amerikanska skådespelare ofta blir framgångsrika och älskade när de slår sig på politik.

Ronald Reagan är förstås det främsta exemplet. Men Clint Eastwood, under ett par år borgmästare i Carmel, är ett annat. Och Arnold Schwarzenegger skulle kunna bli ett tredje.

Egentligen är det inget märkligt med det. Inget säger att skådespelare skulle vara mindre begåvade än kommunalråd eller ombudsmän, där vi hämtar våra folkföreträdare. De är dessutom inte sällan mer njutbara att titta på och lyssna till. Det är inte alldeles ointressant i en tid när politiker ständigt tränger in i våra vardagsrum, utan att ens knacka på bildrören först.

Så frågan är om vi inte borde välkomna även denna amerikanska trend. Många tillfällen har redan gått förlorade.

Vi fick aldrig förmånen att se Jarl Kulle som statsminister. Aldrig Margaretha Krook som finansminister. Aldrig Ernst-Hugo Järegård som utrikesminister. Men vi kan fortfarande hoppas på Mikael Persbrandt som socialminister, Thorsten Flinck som jämställdhetsminister och Suzanne Reuter som talman.

Reformen behöver inte resultera i några personliga tragedier. De ombudsmän som förlorar sina riksdagsplatser skulle kunna omskolas till sminköser och påklädare. Särskilt ambitiösa individer kunde skickas till scenskolan.

Vem vet, med lite utbildning kunde de kanske tids nog platsa i den nya, spännande riksdagen.

Johan Hakelius