Enkelheten påtaglig mitt i allt det moderna

KOLUMNISTER

Vi befinner oss i Göteborg och allt är mycket modernt. Jaja. Albert och Herbert och Jubel i busken och Veiron i ottan. Men det där, förstår ni, det var länge sedan.

Numera bor man på sjuttonde våningen om man besöker Göteborg. Bara en sån sak.

Alla vet ju att det är modernt att bo högt.

Och inte nog med det.

Jag står där och väntar på hissen till min moderna sjuttonde våning. Plötsligt träffas jag av Ljuset. Inte ett sånt där lojt, omodernt ljus. Nej, ett speciellt, målmedvetet Star Trek-ljus. Ett ljus med ett syfte.

Vad kan man göra annat än att stå alldeles stilla och blunda? Jag vill ju inte att kroppsdelarna ska hamna i fel ordning, nu när jag tydligen blir uppstrålad till sjuttonde.

När jag vågar titta igen har ingenting hänt. Utom att hissen har åkt. Den där strålkastaren som tänds rakt ned i skalpen visar bara att hissen har kommit.

På andra försöket hinner jag kliva in genom dörrarna och då kommer nästa modernitet. Det händer inget när jag trycker på knappen. Det är alldeles tyst och stilla och jag trycker igen och inget händer.

Det är då jag ser skylten som förklarar att det hänger på Kortet. Jag måste stoppa in Kortet. Datalaserdigital-kortet. Det jag fick i receptionen. Och så gör jag det och en liten grön lampa blinkar till. Och så trycker jag på sjutton och nu, ära vare centraldatorn, tänds en liten vanlig lampa och jag är på väg.

May the force be with me.

Ja, ni kan förstå att man blir lite omtumlad. Särskilt om man redan varit på restaurang och blivit presenterad för maten. Mat som är så modern att den inte bara har ett namn, utan en personlighet och säkert en hemsida. Mat med en så stark jag-känsla att det nog är den som beställer mig, inte tvärtom.

Är det konstigt att jag lägger mig på hotellsängen och fastnar för en annons i tidningen Vi? En annons med en tecknad man som verkar komma från det fullt begripliga femtiotalet. Då, när man bara behövde oroa sig för att spilla kalops på nylonskjortan:

”Jag var ute med en flicka som arbetar på kontor. Vi gick på bio och som vanligt var det en massa av den roliga dialogen i filmen som jag inte förstod. Den var ju på engelska.

Att hon hade det största nöjet av filmen upptäckte jag snart.

Efteråt drack vi kaffe på ett konditori och hon berättade om spännande saker hon hade läst – på engelska. Jag kände mig ganska enkel.”

Annonsen handlar om Naturmetoden från Eslöv. Lär dig ett språk på en lektionstimme om dagen. Inget glosplugg. Inte vet jag. Kanske funkar det. Men jag förstår i alla fall hur han känner sig, den där killen på kondiset.

Inget ont om moderna Göteborg. Men man kan känna sig ganska enkel här.

Johan Hakelius