Det är något mer med Markoolio

KOLUMNISTER

Nu ska Markoolio spela Karlsson på taket. Eller egentligen: nu ska Marko Lehtosalo spela Karlsson på taket. Han är ju faktiskt en riktig människa, inte en figur. Om ni inte har förstått det.

Ni kanske läste Kerstin Weigls lördagsintervju med honom här i Aftonbladet.

Det gjorde jag och ville genast bjuda hem Marko på middag. Inget flådigt. Pasta, kanske, och rödtjut. Köttfärs till Nisse och Hugo.

Nisse och Hugo är Markos hundar. Små håriga saker.

Det är något särskilt med den där Marko Lehtosalo. Att han brukade vara en bråkstake som satt i häkte och skulle ha kunnat hamna i fängelse är väl lite uttjatat vid det här laget. Som Kerstin Weigl skriver: ”Vi har sett det tusen gånger i sagor från Hollywood: faderlös och missförstådd slagskämpe hoppar av skolan men Upptäcks – och blir idol, snyft.”

Jo, just det. Men det är något mer med Marko.

Det finns, vågar man anta, miljoner svenskar därute som blir glada bara av att se Marko Lehtosalo. Och så finns det något hundratal medie- och musikmänniskor som hellre skulle ertappas med två nakna flickscouter och ett näbbdjur än med en Markoolioplatta i sin alfabetiserade skivsamling.

Det finns säkert tusen sätt att uttrycka det där på. Det Marko Lehtosalo gör är vulgärt. Bonnigt. Platt och klumpigt och publikfriande. Men hur de än uttrycker det går allt egentligen ut på samma sak: Marko Lehtosalo är inte tillräckligt fin.

Man sätter inte en toalettring kring halsen och kallar sig Doktor Mugg. Man gör bara inte så. Det är inte kul. Det är genant.

Ungefär så går väl snacket.

Det är inte första gången. Det är nog inte så många som minns det nu, men så där var det med Snoddas också. En tönt som inte kunde sjunga, med fläskläggskinder och bandypassion. Fjantiga texter om pigtjusande flottare.

Och, värst av allt, stor framgång.

Sånt klarar de helt enkelt inte av i branschen. De blir upprörda.

Det roliga med den där intervjun i lördags är att det inte verkar störa Marko särskilt mycket. ”Nu får jag ha kul”, säger han. Bara en sån sak. Och så säger han sånt där som vi alla vet är sant, men som man faktiskt inte får säga. ”Jag har dragit in deg, jag menar pengar, och har köpt en fin tv och så där. Och en fin bil. Så att man inte kan köpa glädje är nog skitsnack.”

Han räknar inte med att få några Grammisar, Marko. Det gör han nog rätt i.

Det fick inte Snoddas heller. Men han kommer att vara perfekt som Karlsson på taket: ”en vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år”.

Folk som är ofina nog att göra miljoner människor glada bara genom att själva ha kul, är det ont om. Det minsta man kan göra är att bjuda dem på en tallrik spagetti.

Johan Hakelius