Tanken på konkurrens är Apotekets huvudvärk

KOLUMNISTER

Jag vet inte hur det är för er när ni köper huvudvärkstabletter, men för mig är det ungefär så här:

Man går in i Apoteket genom en sån där automatisk grind. Om man ska ha något mer kanske man tar en plastkorg. Sen tittar man på hyllorna för att hitta det man ska ha. Så tar man det man ska ha och ställer sig i kö vid kassan. Så lägger man det man ska ha på rullbandet, ler och nickar, betalar, ler och nickar, stoppar i påse, ler och nickar, går ut.

Märker ni något? Just det. Det är precis som att handla var som helst. Det händer ingenting särskilt.

Ändå får vi bara köpa huvudvärkstabletter på Apoteket. Det anses viktigt. Varje gång någon säger något lite så där prövande om hur praktiskt det vore att kunna köpa Ipren på ICA, utbryter samhällsoro. Ja, kanske inte samhällsoro direkt. Mer en oro i vissa samhällsskikt. Sådana där skikt med vita rockar.

De kommer springande så det fladdrar i skörten. Pannorna är alldeles veckade. Plötsligt får vi veta hur enormt farligt det är med huvudvärkstabletter. Man kan bli beroende och blodet kan börja rinna alldeles för lätt och frågan är om man inte kan dö. Åtminstone halvdö.

Efter en oro av det där slaget undrar man varför de säljer huvudvärkstabletter alls. Det verkar direkt oansvarigt. Rena knarket. Och så undrar man på vilket sätt vi slipper allt det där genom att gå till Apoteket, när Apoteket ändå fungerar som vilket Vivo som helst. Fast utan kycklinggrill och med sämre öppettider.

Man anar ugglor i mossen. Ska det vara någon mening med förmynderi ska det göras ordentligt. Öppet och ogenerat.

Då borde vi tilldelas ransoneringskort för Ipren. Bara få köpa det över disk av stränga farbröder och tanter som granskade oss noga genom läsglasögon med ordentliga nacksnoddar. Tvingas uppge personnummer, civilstånd, flicknamn och plats för dygnsvila innan de ens visade paketet. Bevisa att vi verkligen hade huvudvärk genom att jämra oss övertygande. Något sånt. Inte stå som kreti och pleti i en vanlig snabbköpskö och nicka och le.

Det man misstänker är förstås att det inte alls handlar om förmynderi längre. Att det riktiga, ärliga, hederliga förmynderiet försvann med Snoddas, Erlander och PV:n. Att det handlar om samma sak som allt annat handlar om numera: pengar.

Apoteket vill se till att vi gör av med våra pengar på Apoteket, inte på Vivo.

De måste dra ihop tillräckligt för att kema sina vita rockar, trycka fyrfärgsbroschyrer om underlivsklåda och installera såna där små automatiska snabbköpsgrindar.

Det är inte det att vi är omyndigförklarade undersåtar längre. Vi är konsumenter. Små friska penningströmmar som ska

ledas in i skummande kapitalfåror.

Sånt kan man också få huvudvärk av.

Johan Hakelius