Ogripbar diktator blev skäggig gammal gubbe

KOLUMNISTER

Är det något de kan, amerikaner, så är det presskonferenser. Inledningen i går är redan en klassiker.

"Ladies and gentlemen, we got him."

En typisk one-liner. Som "Ich bin ein Berliner", eller "Read my lips. No new taxes", eller "This lady is not for turning". Det tog någon minut innan Paul Bremer kunde fortsätta. Särskilt de irakiska journalisterna jublade.

När videon rullade blev det kaos. Inte med irakiska mått mätt, kanske, men för en genomsnittlig presskonferens, i alla fall. "Död åt Saddam", skrek irakierna.

Åratal av uppdämt hat vällde fram. Rädslan släppte. Liksom misstanken att det var något särskilt med Saddam. Något övernaturligt. Att han var mer som ondskan i sig, än som en person. Ogripbar, men ändå alltid närvarande.

Nu var han plötsligt väldigt gripbar, Saddam. En skäggig gubbe med håret på ända. Uppgivna och medgörliga ögon. Gapade stort för doktorn, utan att konstra. Det kunde ha varit filmat på vilket ålderdomshem som helst.

Sånt där kan de också, amerikanerna.

Det kommer förstås att bli film av det här. Harrison Ford som Paul Bremer, kanske. Hollywoods fyrkantigaste hakor som grabbarna ur specialstyrkorna.

Det enda problemet blir själva gripandet. Inte ett skott avlossades. Men något måste de väl stå för själva, manusförfattarna.

Det är ganska ont om såna här tillfällen. Särskilt om man är svensk. För det är ju inte ett skådespel. I alla fall inte bara. Det här är verkligt.

Särskilt för de irakier som ägnade dagen åt att skjuta i luften. För dem är det som om Hitler hade tagits levande i sin bunker. En dag då allt är enkelt. Då det goda och det onda blir alldeles tydligt. Rätt och fel. Sant och falskt. Glädje och sorg, också. Allt det där som här nere så lätt blir alldeles för komplicerat. I ett ögonblick blir det glasklart.

Svenskar är inte vana vid sånt. Det är för dramatiskt. Européer överhuvudtaget är lite skeptiska till sån där klarhet. De tycker att den är lite vulgär. Overklig. Osann. För mycket Hollywood, brukar det heta. Livet, det verkliga livet, finns mellan de där ovanliga ögonblicken.

För amerikaner är det nog tvärtom. Det är livet mellan de där ögonblicken som är osant. Det är i de ovanliga ögonblicken det verkliga blottar sig.

Resten är transportsträckor. Enformiga vandringar som prövar din förmåga att hålla fast vid kartan. Att inte glömma målet. Amerikaner tycker nog att européer för det mesta går vilse.

Vi får väl se hur det är med irakier. En skäggig gubbe har dragits upp ur ett hål. Det är en stor sak. Men är det verkligare än vardagen?

Tja, vad vet man? Kanske. Det är trots allt inte bara språket som gjort Hollywood till världens filmhuvudstad. De kan sånt där, amerikaner.

Johan Hakelius