Gudsskräcken - inte så mycket att göra åt

KOLUMNISTER

Knutby, ja. Men vad ska man skriva? När man inom loppet av några dagar träffar den elfte personen som säger samma sak, känns det bara tjatigt.

Ojojoj, säger de. Lite förtjust, sådär. Ojojoj. Det är precis som Twin Peaks.

Ni kanske minns Twin Peaks. Tv-serien av David Lynch. Den som alla trodde handlade om att småstadsflickan Laura Palmer hade blivit mördad. Men som sedan visade sig handla om demoner och tanter som pratade med vedträn och körsbärspaj.

Och till sist, efter trehundrafyrtiofjärde avsnittet eller så, började man misstänka att den inte handlade om någonting.

Berättelsen liksom bara försvann bland alla dvärgar och jättar och folk som talade baklänges.

Men det var en del kluriga ordvitsar och såna där dolda referenser som får vissa att bilda Twin Peaks-sällskap. Sammanslutningar där man försöka bräcka varandra i att veta flest ointressanta detaljer om ett tv-program.

Twin Peaks är förresten slang för bröst. Vad namnet på den där svartklubben i Twin Peaks, One eyed Jacks, är slang för, kan ni lista ut själva. Enögde Jacks. Höhum.

Den största likheten mellan Knutby och Twin Peaks är väl annars att det aldrig tar slut. Dag efter dag. Sida upp och sida ner. Ganska snart förlorar man handlingen ur sikte. Börjar fastna för detaljer i stället. Varför verkar så många pingstpastorer odla välansade helskägg? Sådana där skägg som bara är några dagar längre än den en gång så trendiga tredagarsstubben? Betyder det något? Står det i Bibeln?

Bibeln. Det är ju det också. Under ytan på vart-enda avsnitt av Knutby ligger det och bubblar. Det konstiga. De konstiga. De här människorna, förstår ni, tror på Gud, blinkas det menande mellan raderna. De här människorna ber och tror på frälsning och, vem vet, kanske talar de i tungor också.

Inte undra på att de slår ihjäl varandra. Så ungefär är det underförstådda budskapet.

På det sättet passar Knutby perfekt. Det stärker idén om att folk som är kristna inte är riktigt kloka. Vad var det vi sa, kan vi säga. Det var väl det man visste.

Med samma logik kan man i och för sig säga att det där med Knutby, det visar allt att upplänningar är konstiga. Vad vad det vi sa. Men det säger vi inte. För upplänningar i allmänhet stör inte ordningen genom att tro på något som är så konstigt att varken riksdagen eller Socialstyrelsen beslutat om det.

Jaja. Den svenska gudsskräcken är väl inte så mycket att göra åt.

Så man fastnar i pastorsskäggen i stället.

Fast egentligen är det en sak man borde säga till de där som förtjust säger att Knutby är precis som Twin Peaks:

Det finns en skillnad.

Laura Palmer var en skådespelare. I verkligheten lever hon fortfarande.

Johan Hakelius