Ska man fira kvinnodagen på Dylans vis?

N i kanske undrar hur Bob Dylan, 62, firar den internationella kvinnodagen? Det kan jag tala om. Han struttar runt i en reklamfilm tillsammans med några supermodeller, endast iklädda skira onämnbara.

De brukade kallas så, damunderkläder, på den tiden varje busskiosk inte var tapetserad med stringtrosor.

Det är underklädeskedjan Victoria"s secret som hyrt in Dylan. Även en legend måste försörja sig. En och annan gammal fan har lite svårt att smälta det. Nu är inte reklamen gjord just för att fira kvinnodagen, så gamle Bob kanske kan bättra på sin image med något mer traditionellt. Klämma fram en kampsång av Joan Baez,

eller måla ett plakat, eller så. Jag vet inte riktigt. Hur ska man egentligen fira kvinnodagen?

Födelsedagar, julafton, bröllopsdagar och namnsdagar vet man ju hur det är med. Vill man fira mors och fars dag är inte det heller så svårt. Presenter är alltid ett säkert kort. Men hur är det egentligen med kvinnodagen? Kan man ge en kvinna en present på kvinnodagen? Är det ett uttryck för gammaldags patriarkal uppvaktning? Gör man rätt om man hurrar? Får man äta

tårta? Är det sexistiskt att beställa prinsesstårta?

Det är mycket att

tänka på för oss moderna människor. Fast vi har i alla fall en fördel framför de döda. De hade inte ens en aning

om att de gjorde bort sig.

Det är Staffan A Persson jag tänker på. Han är inte död, utan en högst levande moderat i Stockholm. Nu har han motionerat till sin partistämma om att statyn av Karl XII i Kungsträdgården ska tas bort.

- Det är hög tid att vi i Sverige gör samma omprövning av historien som man gjort i Östeuropa, säger han i Dagens Nyheter.

Poängen är att Karl XII var fel på alla möjliga sätt. Han var envåldshärskare och "massmördare". Dessutom "oduglig som strateg".

Allt det där ligger det förstås något i. Men det är svårt att inte känna lite sympati för stackars Karl. Han hade oturen att leva i en tid utan Bengt Westerberg, kommunpolitiska konferenser, folkhälsoinstitut och annat fint.

Han hade inte ens möjlighet att fundera på hur han skulle fira den internationella kvinnodagen. Det är klart att det är lätt att göra bort sig då.

Själv tycker jag att Karl gott kan få stå kvar där han står. Kanske kan han påminna en och annan av oss om att det är ganska lätt att göra bort sig, utan att veta om det. I eftervärldens ögon, alltså. För den är alltid säker på att den vet bättre.

Annorlunda uttryckt: det är inte alldeles säkert om det är Bob Dylans reklamfilm, internationella kvinnodagen eller Staffan A Perssons motion, som kommer att vara löjligast om hundra år.

Det som är självklart i dag är onämnbart i morgon. Och tvärtom. Det gäller inte bara damunderkläder.