Beckham, jag skulle vilja föreslå kyrkkaffe

KOLUMNISTER

Förr i tiden kunde män bli tjocka i stillhet. Det fanns spännen bakpå västen med en ganska generöst tilltagen stropp. Så länge stroppen inte var slut fanns det plats för ännu lite mer mage. Sen kunde man gå till skräddaren.

Och så hängslen. Inte bälten. Bälten har spännen frampå. Såna spännen har egenheten att generat titta ned i marken när magen växt en aning.

Det är bara maglösa som kan stoltsera med spännen som djärvt stirrar rakt fram. Såna där praktexemplar som Beckham.

Inte för att han har mycket glädje av det just nu.

Ja, hursomhelst, jag ville bara påpeka detta enkla faktum: män får inte heller bli tjocka i fred nuförtiden. Jag vet att den andra halvan av mänskligheten aldrig har fått det. Men bördan blir kanske inte alltid lättare för att fler delar den.

Förlåt. Nu är ni säkert på väg att deppa ihop. Men innan ni gör det och vidtar någon drastisk åtgärd, som att på fullt allvar läsa igenom de senaste bantningstipsen, skulle jag vilja föreslå ett alternativ: kyrkkaffe.

"Socker och smör ska man inte äta för mycket av - det vet alla nuförtiden - så kom ihåg att kyrkkaffet är som nyttigast när man inte sätter i sig resultatet av bakningsmödorna ensam. Dela med många! Prata under tiden!?"

Det är inte jag som uttrycker mig sådär sympatiskt. Det är Anna Braw. Hon jobbar på ett förlag som heter Libris och där har hon just sammanställt en bok som heter Kyrkkaffe - bullar, böner och berättelser. Det är recept och små söta anekdoter om vad kyrkkaffet betyder. Boken är rätt osannolik.

Ni vet hur det är med kaffe. Det brukade vara släta koppar eller sju sorters kakor. Grädde eller gök. Det var då. Nu har kaffe femtiotvå olika italienska namn.

Men vad en slät kopp kokkaffe heter på italienska vete gudarna. Eller påtår, för den delen.

Det är därför boken om kyrkkaffet är så osannolik. Församlingshem har sällan espressobryggare. Men de vet hur man fixar fika. Riktigt fika, på gammalt vis. Lyssna här får ni höra: Moster Mias sockerbullar. Birgits kolarutor. Britta Larssons fluffiga rulltårta. Danmarks syförenings pepparkakor. Mamma Ruths julfruktkaka.

Ja, man får något religiöst i blicken, eller hur?

"Vi tror på kyrkkaffets sakrament", skriver Anna. Det är ganska bra skrivet i ett land där kyrkkaffet nog betytt mer än nattvarden. På bokens rygg finns en liten hembakad kanelbulle.

Det är väl för mycket begärt att västarna och hängslena ska komma tillbaka. Och de där inklämmande strumpbyxorna som ersatt korsetterna lär vi inte bli av med. Sånt är livet. Men det är just därför vi behöver små osannolika saker att muntra upp oss med. Saker som är kul att dela. Som kyrkkaffe.

Någon borde skicka stackars Beckham en bok.

Johan Hakelius