Kärleken finns - eller är det cyniskt att säga så?

KOLUMNISTER

Vågar man säga att man tror på äktenskapet? På att en man och en kvinna kan leva tillsammans och trivas med det? Kanske rent av göra varandra lyckliga?

Ja, visst låter det hopplöst gammaldags. Jag tänkte på det när jag såg Amnestys senaste kampanj. Amnesty, människorättsorganisationen, ni vet. De radade upp dubbla led med allvarliga kvinnor i brudklänningar häromdagen. Allt för att lansera en rapport om "mäns våld mot kvinnor".

Det heter ju så numera. Hälften av oss tillhör "det kön som bär skulden", som Margareta Winberg brukar säga. Den andra hälften tillhör det kön som är offer. "Könsmaktsordning", brukar det kallas.

När de som pratar på det där sättet drar på rejält blir det ganska dystert. Man får nästan känslan att det är ett misstag av de två könen att alls beblanda sig med varandra. Åtminstone om de gör det i avskildhet. Det kan aldrig sluta bra. Om det ser ut att gå bra är det bara ett bevis för mörkertalet. Alla de misshandelsfall som aldrig anmäls. Att det skulle finnas en gräns mellan en man och en våldsman verkar tveksamt.

Och äktenskapet, förstår man, är mest en förberedelse för övergrepp. Därav alla dessa brudklänningar i kampanjsyfte.

Jo, jag överdriver lite. Men bara en aning. En del brukade beskriva äktenskapet som legaliserad prostitution. Nu beskrivs det ofta som legaliserad misshandel. Det är därför jag undrar. Vågar man säga att man tror på äktenskapet?

Kanske inte. Jag kan berätta en historia istället:

Jag träffade en väldigt glad person i måndags. Det syntes på honom hur glad han var. Det fanns flera skäl. Plötsligt sa han att han och hans fru hade varit gifta i 37 år. Då såg han ännu gladare ut. Och så berättade han om hur klok och bra hans fru var. Då lyste det riktigt om honom.

Det är inget unikt med den historien. Det är det som gör den så speciell. Det finns massor av er därute. Ni har inte alltid så roligt. Det är ju som det är. Ibland känns livet fyllt av toasitsar som inte fällts ned, smulor i margarinet och prat mitt i nyheterna. Men så finns kärleken också. Skälet till att ni delar toa, margarin och tv.

För inte så länge sedan skulle det ha ansetts cyniskt att beskriva äktenskapet som legaliserad prostitution. Eller legaliserad misshandel, för den delen. Nu är det nog snarare risk att man blir kallad cyniker om man påminner om att kärleken finns. Även i äktenskapet. Om att den nog faktiskt är mycket vanligare än misshandeln.

Det är förstås inte så att vi ska strunta i mörkertalet. Men solskenstalet, då? Ska vi glömma det?

Allt som är värt att uppmärksamma ryms kanske inte i ritningen över könsmaktsordningen. Till exempel något så hopplöst gammaldags som kärlek.

Johan Hakelius