Kära danskar - kanske är jag avundsjuk

KOLUMNISTER

Kära danskar!

Det första jag ser när jag kliver ut från Köpenhamns hovedbanegård (för, kära svenskar, så heter "centralstation" på danska) är en buss. På bussen står det "Tillykke Mary & Frede. Jensens Bøfhus".

Det är rätt få städer som välkomnar gäster med bröllopstelegram från en köttrestaurang. Men jag förstår er. Det här är Danmark. Kronprinsbröllop. Allt är möjligt.

Stan är full av små, glada flickor, utklädda till prinsessor. Det är tillräckligt för att få världens samtliga republikaner och genusforskare att gå hem och gråta förtvivlat.

Men jag är gjord av tuffare virke än så.

Inte ens att poliserna är fler än ölglasen låtsas jag om. Trots att varenda polis ler glatt. Det är som om det pågick en världskongress för skrattande poliser. De har plockat fram sina vitaste skärmmössor.

Kära danskar, jag klarar av det där. Jag höjer inte ett ögonbryn när era alternativare från fristaden Christiania kommer cyklande och vänligt delar ut sina egna flaggor till alla flaggviftare. Röd med tre gula cirklar.

Klart att jag viftar med en Christianiaflagga. Inget danskt är mig främmande.

Nej, fattningen tappar jag först när jag läser ledaren i en av era tidningar. BT, heter den. Erik Meier Carlsen heter skribenten. En man med handen tankfullt i hakan. Åtminstone på bild. Så här börjar han:

"I dag er en stor dag. En højtidsdag og en historisk dag." Sen fortsätter det på samma sätt, fast ännu mer: "Brylluppet i dag er en strålende perle på de store, konglige højtidsdages kæde", skriver Erik.

Nästan en helsida av nationell högtid. Utan ursäkter.

Jag blir så ställd att jag blir stående på Kongens Nytorv. Vilket visar sig vara tur. Där kan jag se hela ceremonin på storbildsskärm. Hur prins Frederik flämtar av nervositet. Hur Mary Donaldsons styvmamma, en alldeles vanlig tasmansk tant, ser ut som om hon misstänker att allt är ett skämt. Hur Mary Donaldsons pappa, för dagen iförd kilt, sitter med knäna riskabelt långt isär.

Och till slut bröllopsparet, alldeles på riktigt, i en öppen vagn. Killarna med Carlsberg bredvid mig skriker fnittrande "Frederik och Mary dricker Campari".

Ja, kära danskar, ni vet att det rimmar på ert språk. Nästan.

Kära danskar. Vi har slagits om Skåne. Ni har stått ut med hur vi svenskar tittat misstänksamt på er röda korv. Hur vi raglat runt och kissat i era rabatter. Ni har hört Ernst-Hugo skrika "danskjävlar" från taken på era sjukhus. Vi brukar ge er taskiga poäng i Melodifestivalen.

Visserligen har ni ett och annat på ert samvete också. Stockholms blodbad, till exempel. Men ändå.

Kära danskar: Förlåt oss. Vi är bara lite häpna. Och kanske en aning avundsjuka.

Johan Hakelius