Tryggt så länge byfånen är på andra sidan Atlanten

KOLUMNISTER

Och där kom dagens skrattfest från det republikanska partikonventet. Ja, ni har säkert sett bilderna från Bushs jättelika väckelsemöte i New York. Det är presidentval på gång och styrkorna ska samlas. När man ser rapporteringen här hemma förstår man hur viktigt det är. För oss.

Vi kanske inte säger det rent ut, för det verkar lite osportsligt. Men ska man ha en fiende, vill man gärna att det är någon man kan förakta. Fiender ska vara onda, men inte så onda att man verkligen blir rädd. Däremot får de gärna vara hur dumma som helst. Och helst fula och inavlade och lite dräggligt flinande.

Det blir enklare så. Man behöver inte förstå något, för det syns att det inte finns något att förstå. Det handlar helt enkelt om att vi, på den här sidan, är bättre. Vi är smartare, snyggare och finare. Intresserade av de stora frågorna. Ansvarskännande. De andra, fienderna, är en samling byfånar. Såna man kan peka på och garva åt, trygg i sin överlägsenhet.

Det är därför det republikanska konventet är så viktigt för oss. Och fotograferna vet vad som gäller. De lyckas alltid hitta någon delegat i pajas-stor texashatt, cowboyskjorta och något som ser ut som Avesta jernverks samlade skrotlager som bältesspänne. Eller någon spacklad häxa med Lars Adaktusson-frisyr. Eller åtminstone en gapande gammal tant med uppenbara senilitetsproblem.

Där, säger bilderna, har ni fienden. Plats för skratt.

Och radioreportrarna vet också vad som gäller. Först en intervju med någon demonstrant. Någon som nästan låter som en europé. En av våra. Ansvarskännande. Världstillvänd. Sen en intervju med någon halvgalen tant som drömmer om cowboys, nya skor och en rejäl bomb på rätt ställe, medan hon får håret lagt inför konventet.

Ja, herregud, säger vi. Hehehe. Är det konstigt att det går som det går? När såna idioter får bestämma?

Det är Kiviks marknad, utan strippor. En dårshow. Moraliskt stärkande. Bekräftar vår överlägsenhet. Avslöjar att den där Bush bara är toppen på idioternas isberg.

Sanningen är förstås den att andelen inavlade knäppskallar inte är fler på republikanernas konvent än på en sossekongress i Folkets hus. Men det är inget vi har lust att tänka på. För om amerikanska republikaner inte badar i en sämre genpool än vi, måste vi kanske försöka begripa hur de tänker. Och det har vi ingen lust med. Vi nöjer oss med att vara bättre.

Och med att bli förvånade när fel president vinner. Igen.

Johan Hakelius