Man hoppas bara att det ska bli folk av dem

KOLUMNISTER

Ungar! Ni förstår nog hur jag menar.

Det finns rätt många föräldrar där ute som hoppas. En del hoppas på tennisproffs eller golfproffs. Andra på forskare eller konsertviolinist. De flesta nöjer sig med att hoppas på ett rejält jobb, vilket som helst. Och en hel del föräldrar, om sanningen ska fram, hoppas helt enkelt på att det ska bli folk av ungarna.

Men så är det det där, ni vet. Just det: Ungar!

För er som känner precis så bjöd förra veckan på en uppmuntrande nyhet: Ni har det inte värre än Bryan Ferry.

Det gäller en av hans söner, Otis. Döpt efter Otis Redding. "Sitting on the dock of the bay", ni vet. Nu har Otis junior ställt till det igen.

För ett par år sen arresterades han när han höll på att klistra upp affischer. Han skulle prompt göra det utanför premiärministerns hus. Och i onsdags lyckades han med något som ingen gjort sedan 1642. Och då var det en kung, Charles I, som gjorde det.

Ja, ni kanske läste om det. Ett gäng grabbar tar sig in i parlamentets underhus och stör debatten. Jagas runt av vakter, medan parlamentsledamöterna sitter där som en koloni fågelholkar. Otis och hans kompisar tog på sig bygghjälmar och sa till vakten att de skulle "kolla elektriciteten". Sen var det bara att trava in.

Trava, var ordet. För skälet till alltihop är rävjakt. Blair och hans storstadsvänner i labour har bestämt sig för att förbjuda rävjakten. De tror att djur är som på Disneyfilm. Otis, å andra sidan, är en hängiven rävjägare. Liksom tusentals andra britter. Och de är förbannade.

Under tiden som Otis joggade runt i parlamentet pågick stora demonstrationer utanför. Inklusive blodvite. Massor av landsbygdsfolk hade tagit sig till London. De har fått nog.

Höjda bensinskatter, höjd fastighetsskatt, hela byar som köps upp av stadsyuppier, postkontor som försvinner. Ja, ni känner igen det. Och så droppen: rävjaktsförbud.

En del säger att det är ett klasskrig. Men inte som man skulle tro. Sjuksköterskor, fönsterputsare och rörmokare jagar räv. Klasskriget står i stället mellan stad och land. Kokkaffe mot latte. Eller i alla fall Earl Grey mot Chai-te. Lantisarna har tröttnat på att uppfostras från storstan.

Hursomhelst har Otis ställt till det igen. Hans mamma, Lucy, försöker hålla skenet uppe:

"Jag är väldigt stolt över vad han har gjort i dag", sa hon till tidningarna. "Jag bara hoppas att han har ätit ordentligt."

Så är det att vara morsa. Fast man anar ju vad hon tänker: Ungar!

Johan Hakelius