Den Nye Mannen är här - ännu en gång

KOLUMNISTER

Det finns saker vuxna män gör tillsammans. De pratar till exempel fotboll, bygger friggebodar och låtsas skratta åt skämt som innehåller stjärtar och bröst. En del spelar till och med golf.

Men det finns också saker vuxna män aldrig gör tillsammans.

Gråter, till exempel.

Ibland försöker någon trendputte inbilla oss att allt det där är på väg att ändras. Att Den Nye Mannen är på väg. Inte den gamle nye mannen, alltså. Han i velour. Nej, den nye Nye Mannen.

Den Nye Mannen älskar att prata känslor OCH har en sexpacksmage man kan riva morötter på. Han längtar efter att byta blöjor OCH försörjer sig som professionell kickboxare i Thailand. Han har vigt sitt liv åt barnhem i Indien OCH - låt oss tala klarspråk - knullar som en bisonoxe med en pall viagra under pälsen.

Ur sådana dagdrömmar föds romantiska komedier, artikelserier i Amelia och en hel del besvikelse. För den som väntar på Den Nye Mannen väntar förstås förgäves. Inte ens gentekniker förmår korsa en skäggig skolkurator i naturfärgad kofta med Jean-Claude Van Damme.

Men drömmandet fortsätter. För inte så länge sedan lyckades fotografen Sam Taylor-Wood få ett helt gäng manliga filmstjärnor - flera av dem smaskiga machobiffar - att gråta hejdlöst framför hennes kamera. Av det blev boken "Crying men", som givetvis sålt riktigt bra. Den Nye Mannen var här. Igen. För vi människor gillar att tro på saker vi vet inte är sanna.

Jag lägger mig inte i det där. Jag bara undrar varför man måste hyra in skådespelare och fejka alltihop om det nu är intima manliga ritualer som efterfrågas. Varför nödvändigtvis låtsas att män gråter tillsammans, när de bevisligen gör betydligt märkligare saker i grupp?

Jag tänker på pissoarer.

Vad är det som gör det fullständigt naturligt för vuxna män att stå på rad framför en ränna och kissa tillsammans? Vem har lärt män att varje gång blåsan ska tömmas uppstår också ett självklart tillfälle att småprata och umgås? Hur kommer det sig att pissoaren på herrtoaletter ofta är lika gemytligt armbågstrång som bardisken på ett stadshotell en löningsfredag? Och att de som tvingas in i toalettbåsen när parkettplatserna framför rännan är upptagna kompenserar genom att strunta i att stänga dörren om sig?

Här finns en äkta, intim, manlig ritual. Mera grottman än Den Nye Mannen, kanske. Men till skillnad från gråtandet alldeles sann.

Kan man, till hösten, hoppas på en flådig fotobok med filmstjärnor vid pissoaren?

Johan Hakelius