TV-shops skit är skit - men det kan ju fungera

KOLUMNISTER

Det finns små saker. De ser ut som huvudet på en imperiesoldat i Star Wars. Man hänger de där små sakerna på diskkorgen, om man har diskmaskin. Gör man det, lovar någon kemikalieproducent som säkert är tysk och badar i miljarder, kommer ens glas aldrig att bli så där fult vitflammiga igen.

Inte vet jag om det fungerar. Men jag känner att jag måste pröva. För ibland - sällan, det medges, men ändå - ibland så är små saker man köper precis så fantastiska som de påstår att de är. Och man blir lika snopen varje gång.

Ta det där röret, eller burken, eller vad man ska kalla det, med någon märklig vätska i. Man tar det lilla man har av silver - blåmögigt oputsat som alltid - och sänker ned det i burken. Bara någon sekund. Det luktar ruttna ägg. Så tar man upp grejerna. Och de blänker. De skiner, sprakar och lyser.

De är, helt enkelt, putsade.

Jag vet inte hur det går till. Sannolikt kommer alla vi som använder det där röret att få testikeltumörer, stora som basketbollar, lagom till pensionen. Men funkar, det gör det.

Sådant överraskar. Det sprider sig liksom en känsla av enkel, okomplicerad tillfredsställelse i hela kroppen. Livet är plötsligt enkelt. Eller åtminstone ett par minuter av det.

Det är vid sådana tillfällen, när man är uppfylld av den där häpna lyckan, som man plötsligt tänker på TV-shop med kärlek.

Automatiska gurkskivare, elstötstränare till magmusklerna, hårflätningsmaskiner - allt är förstås skit. Men man vet aldrig. Någonstans i bråten av mjukgjord plast, galon och andra material som man trodde försvann med Bertil Perrolf, kanske det finns. Fyndet. Den fantastiska uppfinningen som fixar det omöjliga. I ett enda enkelt handgrepp. För bara 89,90, inklusive fem mikrougnssäkra plastbyttor.

Visst, det är osannolikt. Samtidens bästa hjärnor gör antagligen något annat än uppfinner vitlöksrivare i kreditkortsformat. Men man går där i den kvardröjande lukten av ruttna ägg, nynnar på något med uppåt-takt och slänger lystna blickar på tv:n.

Aldrig tidigare har man känt ett sådant sug efter att äga en bärbar ångtvätt.

Det går över, förstås. Förnuftet återvänder. Skit är skit, om än med gyllene löften. Tillbaka till realismen, vardagen och verkligheten.

Men den där känslan. Den av att det kanske - bara kanske - kan funka. Det är något med den. Självbedrägeri, skulle nog en och annan fnysa. Fast man skulle förstås kunna kalla den hopp, också.

Johan Hakelius