Franska nejet var i sig inte intressant

KOLUMNISTER

I huvudet på en fransman. Låter som ett sådant där gulnat häfte som någon hängt upp i ett bastsnöre på utedasset. Eller som Charles de Gaulles biografi, om den hade skrivits av Lasse Kronér, snarare än av Knut Ståhlberg.

Inte vet jag hur man tänker om man är fransman. Olika, antagligen. Comme si, comme ça. Men jag önskar verkligen att jag visste det. Att jag kunde komma med något riktigt djupsinnigt.

Jävlar vad jag skulle konsulta. Maud Olofsson, Margot Wallström, Lasse Leijonborg " kundlistan vore nästan oändlig. Autogiro på partistödet, rakt ned i min ficka. För det enda de verkar riktigt intresserade av nu är vad som finns i huvudet på en fransman.

Det är härligt, det där, när politiker går på djupet. När det inte räcker med ett besked. När det liksom kliar i hela deras kollektiva votering-är-begärd-och-ska-verkställas-kropp. De vill veta varför. Komma åt drivkrafterna. Förstå motiven.

Man skulle kunna tänka sig att det inte vore så, eller hur? Man skulle kunna tänka sig att allt hade blivit stelt och formellt i söndags kväll. Så snart det stod klart vartåt det lutade - la France: Non! - kunde de alla ha paraderat förbi på bildrör och plasmaskärmar med en artig, ointresserad kyla värdig en gammelfaster som dragits med till Studenternas på bandyfinal. De kunde ha stålsatt sig, höjt hakan och sagt något avmätt om att vad dem anbelangar var saken ur världen. Punkt slut.

Men icke. Det var mera som en kongress bekymrade skolkuratorer inför en särskilt missförstådd liten bråkstake, som de alla visste var en bra kille. Innerst inne. Om man bara förstod hur han tänkte. Varför han gjorde som han gjorde. Vad som EGENTLIGEN fick honom att säga det han sa.

Det där nejet var I SIG inte så intressant. Det intressanta var vad det betydde. Vad som fanns i huvudet på en fransman.

Nu, ett par dagar senare, sitter de fortfarande där, med huvudet på sned och rynkad panna, och väntar på att fransmannen ska lägga sig på schäslongen. Så att vi får tala ut om saken. Det kommer att kännas mycket bättre efteråt. Fast lite bråttom är det, för i dag är det holländarnas tur att svara på frågan och kanske måste de också analyseras. För ett nej, i så viktiga frågor som det här, är inte bara ett nej. Vad nej betyder är inte en politisk, utan en psykologisk, fråga.

Det jag undrar är bara det här: om fransmännen sagt ja, hade någon frågat vad de egentligen menade då?

Johan Hakelius