De bjussar oss på sitt barnkräks

KOLUMNISTER

Saker man minns:

raketost, hockeysnus och blyghet. Slog upp tidningen i går och där stod en snittande yrkeskvinna i latexhandskar. Hon hade just rättat till brösten. Brösten, som tillhörde någon annan, var också med på bild, pumpat nysnörade som ett par färska handbollar från en pakistansk barnarbetesfabrik.

För någon vecka sedan gällde det inte plastikkirurgi, utan brasiliansk helvaxning. Någon skrevade fördomsfritt i kameran för att visa hur den ena bikinilinjen mötte den andra i ett kalt inget.

Som Melanie Roberts sa – hon nakenvandrar 50 mil med sin pojkvän, endast iklädd ryggsäck och kängor – i den andra tidningen i går: ”Jag har inget att skämmas för”.

Och det är säkert sant, för det är ju så NATURLIGT allt det där. Med kroppar och så. Och föresten: inte bara kroppar. För alla dessa mentala utvikningspysar och utvikningsbönor som tapetserar internet med sitt själsliv, gör de inte det mest NATURLIGA i världen, de också? De bjussar oss på sina hemorrojder och sitt barnkräks och sina sex-

vanor. Så ÖPPET och FRITT och OHÄMMAT.

Och det var där någonstans jag mindes blyghet. Det fanns, förstår ni mina små krabater, en gång ett folkslag som kallades De Blyga. De strök längs väggarna och gjorde inget väsen av sig. De tittade ned i marken. De hade kläder på sig, till och med på bild. Det var svårt att få veta något om dem, för frågade man dem började de stamma. Och titt och tätt hände något märkligt: de blev alldeles röda i ansiktet.

Det röda berodde inte på att de delade en alldeles NATURLIG multipel fontän-

orgasm med oss, utan på att de gjorde något som kallades att rodna. De Blyga rodnade därför de var generade och de var generade därför att vi la märke till dem.

Jo, det är alldeles sant. Sådana människor fanns faktiskt. Och kanske, när man tänker efter, finns de fortfarande. Kanske är De Blyga vår tids underklass. De som aldrig kan lyckas, eftersom de inte vill synas.

Och kanske, en dag, gör underklassen uppror. Kanske kommer De Blyga, med rodnande ansikten, skrapande fötter och stammande slagord, att kullkasta exhibitionisternas diktatur. På ett tystlåtet och anspråkslöst sätt.

Den dagen kommer allt att bli onaturligt igen. Jag tror att jag ser fram emot det.

Johan Hakelius