Där och då drar ingen ett skämt

KOLUMNISTER

Andaktsfull är ett ord man inte snubblar över titt som tätt och det är ju begripligt.

Det finns inte så många ställen att placera det där ordet på, utan att det ser lika vilset ut som en japansk kejsare på fribrottningsgala. Samma sak med "högtidlig".

"Riksdagens högtidliga öppnande". Försök att säga det i normal ton, utan att ta skydd bakom en ironisk pastorsröst från tiden när Sven Hedin gnuggade golfbyxorna varma mot kamelryggen.

Ord av det där slaget har blivit hemlösa. De brukade bo i vart och vartannat gathörn. Det fanns en tid när folk kände högtid av en så enkel sak som att gå på banken. Det var marmor och kolonner och ädelträ och kamrerer i mörk kostym med insydda eldgafflar mellan axelvaddarna.

Inte automater i slagtålig plast, hyrda palmer i lekakulor och personliga bankmän med Colgate Whitening Formula-flin.

I kyrkan blev man förstås andaktsfull. Sedan kom för-Gud-han-är-vår-pappa-och-jorden-är-vårt-bo, hundhögmässor och yogakurser i församlingshemmet. En söndagsmiddag var en liten högtid i sig.

Och vad är nu det här för unken nostalgi?

Ska vi längta tillbaka till hemmafruar, husförhör och hunsad underklass?

Nja, det är att missa poängen. Klart att saker förändras. Ibland till och med till det bättre. Men tänk så här: Är det inte konstigt att inget får vara riktigt betydelsefullt längre? Även om vi inte vill borsta av söndagskostymen varje gång vi ska kolla om det finns några spänn kvar på kontot, borde det inte finnas andra tillfällen då lite högtid vore på sin plats?

Rädsla. Det är det som går att ana bakom alla tjo och tjim och tja och tjena. Rädsla för högtid, andakt, ceremonier. Rädsla för att vissa saker kanske är större än mitt eget lilla jag. Rädsla för att det kanske finns saker man borde böja huvudet för. Rädsla för allvar.

En plats finns kvar där viss andakt ligger i luften. I väntrummet till doktorn finns den där dämpade stämningen som bara uppstår när alla vet att livet är mer än en casual Friday. Någon hostar - cancer eller förkylning? Där och då drar ingen ett skämt. Det är först när man kommer hem som man förmår sätta röd näsa på allvaret igen. Kanske med en Bergmanreplik i ironisk allvarston:

-Jag är döööden!

Så var den andakten hemlös igen.

Johan Hakelius