Fröjda er män, det är advent

KOLUMNISTER

Det är första advent när jag skriver det här och runt om i svenska svennefönster står medelålders män och balanserar. De har en halvtrasig pappstjärna i vänsterhanden, en fot i luften och den andra på en ranglig stol.

De har en hammare i högern och småspik i munnen, småspik de nästan sväljer när de svär över det förbannadedjävlaPISS-sladdHELVETET som ständigt vrider sig så att stjärnan hamnar på sniskan.

Snart, mycket snart, kommer deras fötter att gå rakt igenom stolssitsarna i en kollektiv hyllning till Chaplin, hammare kommer att tappas på hemslöjdade ljusstakar, småspikar kommer att regna över församlade barn och hundar, eder kommer att utslungas när oskyddade underliv slår i stolarnas ryggstöd, tindrande ögon kommer att fyllas av skrämda tårar, pappstjärnor kommer att rivas i bitar och, eftersom verkligheten har en osviklig känsla för komisk tajming, proppskåp kommer att smattra som popcorngrytor.

Och när några proppbyten åter motat mörkret innanför villa- och lägenhetsväggar börjar folkvandringen av medelålders män mot närmaste Ica, likt visa österlänningar på jakt efter en ny stjärna.

De kommer att hitta sin stjärna - 19,90 inkl moms - ta sig tillbaka hem, klättra upp på ännu en stol, lyckas hänga upp nyförvärvet utan ytterligare incidenter, klättra ned, sätta i sladden, ta ett steg tillbaka och, med ett belåtet leende, titta upp. Då upptäcker de att lampan är trasig.

Fröjda dig, det är advent.

Där står nu dessa män, familjefäder, försörjare och stirrar upp mot stjärnor som är svarta hål. Den första dagen av fyra veckors letande efter lådor på vinden, fyra veckors skallgång i leksaksaffärer, fyra veckors bärande av julgranar, fyra veckors elchocker av kortslutna ljus-slingor, fyra veckors klappjakt på rätt julskinka, fyra veckors julkortspostande, fyra veckor med bara saffran i plånboken, fyra veckors tyst släktdiplomati för att säkerställa toppmötet på själva aftonen.

De skulle kunna checka ut, lämna in, släcka ned. Försvinna utan ett spår. Främlingslegionen, Västindien, Tibet. Men det gör de inte. Istället går de tillbaka till Ica och köper en ny lampa. Smal sockel, 25 watt.

Varför? Därför att detta, tamefan, är en glädjens högtid.

Johan Hakelius