Ingen vill ha mig som svartjobbare

KOLUMNISTER

Jag såg en undersökning häromdagen, den handlade om svartjobb och kontentan var att svenskarna drar in en så där 70 miljarder svart varje år. Det är ungefär tre och en halv gånger Svenska Spels omsättning.

Nyheter av det där slaget kräver respons, så jag lutade mig tillbaka, kände efter och sorterade möjliga reaktioner.

Upprördhet? Nej. Ilska? Nädå. Stolthet? En aning - vi är inte alldeles kuvade än. Men det som bubblade upp till förstaplatsen var en helt otippad känsla. Minst lika svensk som svartjobb, men ändå:

Avundsjuka.

Det jag insåg var det här: för att jobba svart måste du kunna något vettigt: bygga ett hus, städa ett kök, kakla ett badrum, laga en bil, byta blöjor. Allt det där är gångbara färdigheter på den svarta marknaden.

Men vem betalar ett par tusen under bordet för en halvkul kolumn? Vem tipsar bekanta om en bra nationalekonom/filosof man kan hyra in, utan kvitto? Vem är villig att installera en tvättmaskin mot en analys av läget inför valet?

Ingen.

Här, insåg jag, är ett centralt segment av svenskt folkliv. Och det är stängt för sådana som jag. Vi är utslagna från den svarta arbetsmarknaden. Oönskade, icke efterfrågade, dömda till utanförskap.

Det kändes som att bli portad från "Allsång på Skansen".

Knappt hade jag svalt det förrän ögonen föll på ännu en artikel i serien av tårtkalas på Migrationsverket. En story som alla tycker något om. Är handläggarna lägervakter? Är ledningen feg? Är alltihop skitprat? Fråga vem som helst. Ingen aspekt av Migrationsverkets partajande passerar utan kommentar.

Utom själva fikandet. Att fika dagarna i ända verkar, i sig, vara helt normalt.

Är jag ensam om att undra? Är det självklart att alla på jobbet samlas och käkar tårta flera gånger i veckan? Står det i något kollektivavtal att svenska tjänstemän har rätt att i gemensam lokal inmundiga minst tre bitar prinsess i veckan? Utfaller en kanelsnäcka varje gång de svarat i telefon?

Avundsjuka, som sagt. En frilans, utan fast arbetsplats, går uppenbarligen miste om även denna del av svenskt folkliv. Obehagligt. Räknas man ens som svensk medborgare om man är utestängd från både svartjobb och avtalsenlig tårtätning?

Jag tycker att diskrimineringsombudsmannen borde titta på det här.

Johan Hakelius