Kulturelitens idoler är sjuka galningar

KOLUMNISTER

Vi hade bjudning. Folk kom med blommor och böcker. Olika sorters böcker.

Markis de Sades "De 120 dagarna i Sodom" har kommit i svensk översättning av Hans Johansson. Det är 400-500 sidor av barnvåldtäkter, avklippning av fingrar, lavemang med kokande vatten, avskurna tungor och bröst, bajs-ätande, styckning och annat smått och gott.

Intressant. Ja, jag menar inte innehållet i sig, men att någon bestämt sig för att det äntligen är dags att svens-kar får ta del av detta, utan språkhinder. Att någon upplevt det som en lucka i folkhemsbiblioteket. Att någon plockat fram en schyst, tjock papperskvalitet, ett snyggt typsnitt och en rejäl, påkostad inbindning, för att vi ska kunna läsa om folk som runkar över kistor med likdelar.

Det rör sig om "ett ofullbordat, förkrossande monument över människans paradoxala frihet vid den sexuella fantasins yttersta gräns" kan man läsa på baksidan.

En kulturhändelse, alltså.

Intressant. Det finns ett mönster här. Albert Camus, den store franske existentialisten, tyckte också att Markis de Sade var spännande. Pasolini gjorde film av de 120 dagarna.

Och nu kommer en ny roman av Sara Stridsberg. Det var hon som översatte SCUM-manifestet - det om att alla män borde avlivas. Skrivet av Valerie Solanas, som försökte mörda Andy Warhol. När SCUM-manifestet kom var det en kulturhändelse. "Det är inte ofta man blir så lycklig av besinningslöst våld", skrev en kulturjournalist.

Stridsbergs roman handlar också om Solanas. Och den är förstås en kulturhändelse. "Framtiden är din, Solanas" skriver en recensent. En annan understryker vikten av en undersökning "av det själstillstånd som heter Valerie Solanas".

Intressant.

De Sade är "en moralisk revoltör" som "vägrar att hyckla om människans natur" sammanfattar en skribent de 120 dagarna.

Intressant. Det kulturradikaler verkar ense om är att personer som de Sade och Solanas har något allmängiltigt och viktigt att säga. Att de blottlägger stora politiska sanningar.

Det jag funderar på är vad den övertygelsen blottlägger hos kulturradikalismen. Jag menar, de här idolerna som gör dem lyckliga, dessa "moraliska revoltörer" och "själstillstånd", är ju faktiskt grava mentalfall. Bevisligen sinnessjuka galningar.

Intressant.

Johan Hakelius