Tidningen ingen vill kännas vid

KOLUMNISTER

En sak jag funderar på ibland är vad rättroende journalister läser under täcket. Det finns ju tidningar man gärna viftar med och andra tidningar som man inte viftar med.

Om man är rättroende journalist viftar man till exempel gärna med Stockholms Fria. Det är en sådan där samvetstidning som är helrätt på tvären, bredden, höjden, längden, djupet och, antagligen, i genomskärning. En tidning som står på fattigas sida, särskilt om de är unga kvinnor med kunskaper i självförsvar och vegansk matlagning, mot ozonhålet, sexism, amerikaner och bilar. Som en normal kultursida, alltså, fast på högre volym.

Situation Stockholm, de hemlösas tidning, är given. Ordfront är lite bökig. De har just haft inbördeskrig och det finns fortfarande risk för splitterskador, men i grunden är Ordfront en viftartidning. ETC är för budgetunderskott och män som ammar: klar viftare. Att vifta med Arena är fint, för där flaxar Anders Ehnmark med öronlapparna i tänkarmössan. Är man ung och hipp kan man vifta med Gringo, gratistidningen på Rinkebysvenska.

Och så vidare. Men, mer intressant, vad viftar journalister INTE med? Vad bläddrar de i, med svettiga fingrar, i ficklampans sken? "Herrtidningar"? Vecko-Revyn? Svensk Damtidning? Amelia? Antik och Auktion? Min gissning är en helt annan: Världen i dag.

Ulf Ekman, han med Livets ord, är styrelseordförande i Världen i dag. Bara en sådan sak. Tidningen har visserligen 900 aktieägare och en fristående redaktion, men ändå. Ulf Ekman! Ingen viftare, direkt.

Ändå är tidningen rätt välläst. Man märker det därför att det som står i Världen i dag ofta dyker upp någon annanstans, några dagar senare. Nu senast var det en artikelserie om missförhållanden inom polisen: brottsprovokation, lögner i domstolen, grova vapenbrott, justitiemord. Rak ren, stenhård journalistik. Justitiekanslern inledde flera granskningar. Och andra tidningar travade efter Världen i dag, oftast utan att tala om var de läste det först.

Upplagan har i tysthet ökat med tio procent på ett år. Och jag slår vad om att större delen av de där tio procenten är rättroende men nyfikna journalister, som oroar sig för vad brevbäraren ska tro. Kanske har de bett att få tidningen hemsänd i omärkt, brunt omslagspapper.

Johan Hakelius