Vardagligt, sant - och tråkigt...

KOLUMNISTER

Då och då går jag förbi en butik. Inget särskilt, några kvadratmeter och ett skyltfönster. Längst bak finns antagligen en liten toalett, en halvsunkig kaffebryggare och ett kylskåp med några vykort magnetade på dörren. Men om grejerna de säljer där fungerar, måste det vara jordens viktigaste plats.

De har kristaller och tarotkort, konversationslexikon för att småprata med katter, reinkarnationshandledningar, drömfångare, feng shuiinstruktioner, pendlar och handböcker om currylinjer, auror och färghealing. Här finns afrikanska schamaners samlade kunskap, inka- och mayafolkens bortglömda visdom, kartor över Atlantis och chakratabeller i fyrfärg för under hundralappen.

Det är en intressant tanke att alla dessa fantastiska hemligheter kan tillfalla vem som helst, till ungefär samma pris som Liza Marklunds senaste pocket.

Ibland talas det allvar om sådana där ställen. Det kan bli ganska upprört. Och ganska snart kommer argumentet att det är ett sätt att utnyttja vilsna och desperata människors godtrogenhet.

Jag är inte så säker på det. Jag tror mest att folk har tråkigt.

Det är ju problemet med det som bevisligen är sant och fungerar: det är tråkigt. En häst bevisligen sann och fungerande är ganska trist. Att komma ridande på en enhörning, däremot, skulle onekligen liva upp de flesta sällskap.

Vet inte hur roliga de där fem och ett halvt åren på läkarprogrammet är, men man har ju sina aningar. Och sedan är det ändå bara piller och skalpeller. Inget skojigt viftande med kristaller över halta och lytta.

Vardagliga saker är helt enkelt tristare än fantastiska saker.

Man kan även snacka med folk som verkligen tror på auror och chakran och currylinjer. Det blir ofta rätt upprört, det också. Och ganska snart kommer argumentet att det bara är en tidsfråga innan trångsyntheten viker och allt de talar om blir lika erkänt som Albyl.

Kanske det. Kanske kommer enhörningar att springa på Täby galopp. Kanske kommer Lantmäteriverket att trycka ekonomiska kartor av Atlantis. Kanske har snart varje vårdcentral sin egen afrikanske husschaman.

Men då har det också blivit sant och fungerande. Och den där butiken lika tråkig som mobilnasaren i porten bredvid.

Vad ska folk hitta på för att muntra upp sig då?

Johan Hakelius