"Fri kärlek" är den stora grejen

KOLUMNISTER

Den stora grejen nu är polyamori. Det låter som en mjukplast, kanske sådan de gör gladpack av, men det är det inte. Polyamori är "en livsstil där de inblandade öppet och respektfullt har flera kärleksrelationer samtidigt".

Sådant som genom åren kallats allt möjligt från månggifte till "fri kärlek", alltså.

Det görs radiodokumentärer om polyamori. Det finns hemsidor, nyhetsbrev och rådgivning. Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL, har tillsatt en särskild arbetsgrupp om polyamori. Kanske ska homo-, bi- och transpersoner, hbt,

i fortsättningen bli hbtp. Det finns redan en regnbågsfärgad papegoja, Polly, som symboliserar de polyamorösas kamp för erkännande.

Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet kommer säkert att dra i gång var sin inkännande artikelserie om polyamori under hösten. Sedan är det dags för de första kändispolysarna: tre fyra älskande som kan ge polyamorin ansikten. Gamle statsministern Per Albin, som i all tysthet hade två familjer, kommer att få en renässans.

Det dröjer väl något år än, men sedan kommer förstås de vanliga diskussionerna. Varför ska bara TVÅ personer få gifta sig med varandra? Varför inte tre, eller fyra, eller fem? Och varför ska maximalt två personer få adoptera samma barn? Är det inte bättre att ha tre bra föräldrar än att inte ha någon alls? Eller, för den delen, två halvtaskiga, som de flesta har? Va, va, VA?

Ja, ni vet.

Det doftar sena rödtjutskvällar och grundkurser i socialantropologi och idéhistoria om alltihop. Små föredrag om den västerländska kulturens snäva normer och den amerikanska kulturimperialismens gulligullfilmer, som lurar i oss att det finns EN rätt.

Det är Sartre och Bloomsburygruppen och alla dessa radikaler som försökt äta kakan och ha den kvar, tills någon av männen eller, oftast, fruarna blivit tillräckligt förbannad för att glömma ideologin och skrika "Dra åt helvete!"

Så slutar det nog den här gången också. Men en sak måste man beundra de polyamorösa för: de brukar säga att tvåsamhetens romantiska idé - den om att det finns en person som är gjord för dig - är svår att tro på. Det är ju sant.

Men vad ska man då säga om tron att det finns två, tre eller till och med fem personer som vill se dig äta frukost varje morgon? Vilken härlig optimism.

Johan Hakelius