Poker-Pokemon för fullvuxna män

KOLUMNISTER

Folk är som besatta. De köper lådor i ädelträ att stoppa tillbehören i. De känner habegär när de läser annonser om små bitar av "högkvalitativt komposithartsmaterial". Jag ger mig fan på att försäljningen av grön filt har slagit rekord. Sådan filt man klär pokerbord med.

Ni kan säga vad ni vill om det här med poker. Att poker är en konst. Att poker kräver knivskarp intelligens, parad med finstämd psykologisk sensibilitet. Det syns ändå vad det är ni håller på med. Egentligen.

Poker är Pokemon för vuxna. Det är vad killar hittar på när de saknar sina hockeybilder.

Och visst, det saknas säkert några kort i min lek för att den ska vara komplett. Men låt mig bara tala om för er, kära pokerspelare, vad det är som avslöjar er.

Ett ord: allvaret.

Jag snackar inte bara om den lilla, lilla del av er som tycker att ni mognat när ni, någonstans efter 30-strecket, slutat drömma om att bli lokförare eller fotbollsproffs och istället drömmer om att bli pokerproffs.

Nej, jag snackar om er som har ett liv, men ändå köper spelmarker av "högkvalitativt komposithartsmaterial". Ni som övar i timmar för att lära er "coola enhandstrick" med markerna.

Det är det där allvaret som avslöjar er. För precis så är det med killar som samlar på hockeybilder. Leken försvinner liksom någonstans på vägen.

Kvar blir ett sammanbitet, girigt allvar. En manisk ritual fylld av fakta, statistik och teori. Och tillbehör.

Senast någonting sådant här var i gång gällde det cigarrer. Det önskades humidorer i present och diskuterades kubanskt och honduranskt tills maggördlarna föll av och cederträstickorna kroknade. Dessförinnan var det golf. Dessförinnan vin.

Men den här gången är det värre än någonsin. Det går inte att slå på tv:n utan att någon sitter där och pokrar med ett ansikte som skulle passa säkerhetschefen på Forsmark. Det går inte att slå upp en tidning utan att se kåkar och fyrtal i händerna på killar som verkar ha fått insidertips om apokalypsens snara ankomst. Till och med riksdag och regering har förlorat all sans: sätt ett nät- framför poker och plötsligt krävs en nationell strategi för att spela kort.

På fullt allvar.

Det här landet känns som ett gigantiskt uppehållsrum i en mellansvensk högstadieskola. Hoppas det ringer in snart.

Johan Hakelius